Musiken gör att jag klarar det

Hej UMO!

Jag är en person på 13 år. Fram tills att jag gick i trean var nästan allt bra. Visst, jag blev retad för min vikt. Det har jag alltid blivit och det kommer jag alltid att bli. Jag har aldrig varit nöjd med hur jag ser ut, och det har ingen annan heller.

Men i trean blev allt värre. Min bästa kompis slutade vara med mig. Jag hade dock andra kompisar som jag var med en del, så allt gick bra fram tills femman. Jag förlorade i princip alla kompisar och hamnade i min första stora depression.

Jag har alltid haft lätt i skolan och i femman blev det för lätt. Glad över att lämna mina före detta kompisar bakom hoppade jag upp en klass, till sexorna som jag inte alls kände. Första dagen jag kom dit var en kille jättetrevlig och snäll mot mig. Vi blev snabbt bästa kompisar. Klassen var jättetrevlig och jag kände mig supervälkommen. Allt flöt på.

Tills vi skulle börja sjuan. Den där killen jag skrev om blev helt annorlunda, och började bete sig rent ut sagt idiotiskt. Han slogs med folk, skippade skolan och kallade folk för b*gar och rasistiska och sexistiska saker. Kort sagt var vi inte kompisar längre.

Någonstans runt denna tid kom jag även ut offentligt. Det var skönt till en början. Att ha det gjort. Jag var också tillsammans med en person när jag kom ut. Men sen kom frågorna. Och kommentarerna. Och snacket bakom ryggen.

Folk var ovana vid en pansexuell person. Det var jag också, och det tog lång tid innan jag accepterade mig själv. Jag har alltid stått ut från mängden. Jag, den korta tjocka tjejen med för stora bröst och blått hår. Alltid har jag haft blickar på mig. Men just då hade jag även min skolas homofobiska åsikter emot mig.

Någonstans i början på sjuan började jag också bli bra kompis med en tjej i min klass. Hon var snäll och vi bondade över våran förkärlek till Disneyfilmer och katter. Mot jul tog det slut mellan mig och min dåvarande partner.

Jag var inte så ledsen över det som jag trodde. Hen hade i princip ignorerat mig i en månad innan hen gjorde slut. Det var väntat, så att säga. Jag var ledsen ett tag men det gick över. Och så var det tillbaka till skolan igen.

Tjejen jag hade börjat prata med blev mer och mer avlägsen och pratade istället mycket mer och oftare med en annan tjej. Än en gång stod jag utan vänner. Någon gång i januari hittade jag dock ett band som räddade mitt liv. Jag hittade Twenty One Pilots. Jag föll för deras musik direkt.

Tylers ord som så perfekt beskrev hur jag kände mig. Äntligen var det någon som förstod. Det blev rutin att alltid lyssna på musik på rasterna. Med hörlurarna i öronen kände jag mig inte lika ensam.

Nu går jag i åttan. Jag är fortfarande lika ensam. Visst, människor pratar med mig, men de tar sig aldrig tid att säga mer än ett simpelt "Hej!" Och möjligtvis fråga om dom får fuska av mina läxor och prov.

Om jag riktigt tänker efter kan jag nog säga att jag har tre nära kompisar. Ingen av dom går på min skola och en av dom bor i Storbritannien. Henne har jag aldrig träffat "på riktigt." Ändå är hon den som jag litar på mest.

Fortfarande kämpar jag för att orka med att stå emot homofobin i skolan. Fortfarande kämpar jag mot min depression, som nu är värre än någonsin. Fortfarande kämpar jag för att hålla i de höga betyg som förväntas av mig.

Och det som gjorde att jag klarade av allt detta, jo det var musiken. Twenty One Pilots. Denna texten går ut till alla som står i liknande situationer och som kan relatera. Den är också en hyllning till Josh och Tyler. De två männen som aldrig kommer veta mitt namn, eller ens att jag finns, men som har räddat livet på mig oräkneliga gånger. Tack.

Josh Dun Hun, 13 år