Jag tog mig upp från botten

Den här historien är om mig när jag kämpade mot depression och ilska. Jag var på botten men jag tog mig upp från botten. Då jag går i skolan varje dag nu, utan ilska, ångest och rädsla. Idag mår jag bra, jag klarade mig. Jag tog tag om mig själv och mitt liv och fixade det. Det var upp och ner, men nu.. är det helt rätt. Tack vare alla mina vänner, gamla vänner och många personer som jag inte kände. Alla de hjälpte mig och tog mig upp ur det mörka hålet. Idag står jag glad och lycklig. Iallafall.. här är min historia.

Allt började i sexan. Jag var feg, patetisk, rädd, och hade ångest dygnet runt. Jag hatade skolan, blev mobbad 95% av skoltiden av många pga mitt utseende, hur jag var och hur jag klädde mig. Jag kände mig hemskt pga dem. För de tog sig in i min skalle och förvandlade det till ett mörkt hål.. där jag var vilse väldigt länge.

Det var en speciell tjej och två killar i min klass. De var på mig dygnet runt, för jag var den svaga, den de kunde hoppa på med skit. Jag är en väldigt ensam tjej, en ensamvarg. Som gillar att vara ensam, och då hade jag ingen vän vid min sida. Jag stog helt ensam för att ta all skit. Jag tog emot det här i många år, men i sexan blev det för mycket.

Jag fortsatte och tog emot skiten, berättade inte för någon. En dag, så mötte jag en kille genom internet som skar sig av anledningar. Och jag testade en dag. Och jag ångrar det. Jag fortsatte med det varje kväll. Jag sa till mig själv att jag förtjänar det här. Så jag fortsatte och skar mig själv. Mamma kom på mig och jag berättade allt för henne, varför, vad som hänt. Allt. Efter det så försökte hon få mig att sluta. Det gick nästan, men jag fortsatte att skada mig själv.

Sen efter ett tag så började jag sakta må bättre. Av något sätt, så slutade jag skära, jag kände mig inte dålig. Men jag vägrade gå till skolan. Hon var tvungen att tvinga ut mig. Men en dag så gick det inte..

När mamma hade åkt iväg till jobbet, stannade jag hemma. Jag hatade skolan. Så jävla mycket. För jag ville inte tillbaks till det där skithålet med personer som trycker ner mig och får mig må som skit. Men hon sa att jag inte fick stanna hemma längre. Jag grät. Men jag la på och gick in till hennes sovrum och hittade sömnpiller. Jag tänkte att jag inte vill leva. Jag vill inte. Det är för mycket skit i den här världen.

Jag satt i kanske en halvtimme och bara såg mot den. Men jag svalde inget. Och jag gick till skolan. Det slutade med att jag satt i kuratorns rum och berättade allt. Sen fick jag åka hem. För jag var nära på att ta livet av mig. Mamma åkte hem, och var jätteledsen. Jag brydde mig inte den här gången. Hon skulle inte bry sig om jag dog, tänkte jag.

Dagen efter fick vi tid med mig och mamma på bup. Vi gick dit väldigt ofta efter det.

Jag började sova dåligt, vaknade upp några gånger om natten, och kunde inte sova. Jag sov väldigt dåligt, åt inget. Låg i sängen och ville dö i flera veckor. Jag ville inte gå ut, inte gå till skolan, inte göra något alls. En del försökte få kontakt med mig men jag vägrade. Jag hade stängt ut alla.

Jag hade en sån ilska, ville slå allt, ville ta piller som inte var bra för mig och jag vägrade vara snäll mot någon. Det var då de på bup sa att jag hade depression. Jag fick tabletter, för att ångesten och allt skulle lugna sig. Sen fick jag sovtabletter till att sova hela natten, och somna fort. Under den här tiden kunde jag inte gå till skolan, jag gick nu i sjuan, precis när sjuan börjat så hände allt det här.

Jag var hemma i en hel termin och hade ångest för allt. Men jag mådde sakta sakta bättre för varje vecka. Jag kunde skratta och le igen, jag mådde bra. Jag klarade mig förbi allt med hjälp av medicin och min familj och bup.

Efter några veckor så sa de att jag skulle börja skolan igen efter julafton. Det var nu jag fick panik, och ångest. Första dagen hade vi bara ett litet möte om vad de hade planerat för mig. Det började jättebra. Jag var jättenöjd och glad. Men sen, fick jag ett bakslag. Jag fick panik, och grät. Jag grät och grät.. och ville inte gå till skolan. Min mage gjorde ont, och var obekväm. Mina ögon var röda och gråtfärdiga. Mamma tröstade mig i timmar.

Men allt löste sig till slut. Det blev sommarlov. Jag var nöjd med mig själv. Och jag fick gå vidare till åttan, som var min klass. Jag höll mig inne hela sommaren, utan vänner, utan någon som ville vara med mig.

Sen kom åttan. Jag tror jag aldrig känt mig så glad av att se min klass igen. Jag bestämde mig för att gå med klassen hela tiden nu. Jag känner mig normal, folk stöttar mig. Och alla i min klass vet vad som hänt och alla omkring mig som inte sett mig mycket säger att dem saknat mig. Alla har förändrats mot mig. Alla är snälla nu.

Det har nu gått typ tre veckor nu sen åttan började. Jag trivs jättemycket, plus att det är en snygg kille i min mattegrupp. Som försöker röra vid mig på något sätt och vis hela tiden och pratar med mig ofta.

Det här var min historia. Nu när jag ser på den, så gråter jag. Jag klarade mig igenom ett skithål. Jag är lycklig igen, jag kan le och skratta. Jag tar fortfarande mina tabletter och kommer göra det länge till. De får mig att må bra, och ha ett helt normalt tonårsliv. <3 ~

Ronja, 15