Jag sörjde inte vännens död

För ett år sedan gjorde jag ett självmordsförsök, en upplevelse jag vill dela med mig av i hopp om att styrka andra i ensamheten.

När jag var liten, ca 12 år, gillade jag att ta hand om andra. Eftersom vår skola var en skola med årskurserna 3-9 tyckte jag mycket om att ta hand om de minsta. Det var då jag träffade honom. Jag visste vem han var innan, men det var först då jag knöt an till honom. Jag vet att definitionen älska är ett starkt ord, men jag vill påstå att jag älskade honom. Han var som en lillebror.

När jag började gymnasiet kom vi ifrån varandra, men då hans flickvän började beslöt jag mig för att ta upp den gamla relationen. Jag talade med hans flickvän, som tyckte att vi kunde träffas alla tre. Allt var bra och jag var så lycklig.

Efter lovet kom inte hans flickvän till skolan. Jag undrade inte så mycket om det, hon kunde ju vara förkyld eller något. En knapp vecka senare fick jag ett telefonsamtal. Det var en av mina vänner. Jag förstod inte först då hon frågade mig underliga frågor om jag och den andra pojken hade träffats. Jag började förstå att något var fel. Jag tog initiativet att fråga rakt på sak. Jag fick veta att han fyra dagar tidigare hade tagit sitt liv.

Jag grät inte. Jag gjorde det knappt alls. Hans flickvän och jag började umgås allt oftare. Hon mådde väldigt dåligt vilket är naturligt. Jag tror att jag aldrig förstod hur dåligt jag själv mådde. Under dagarna tryckte jag ner det. Jag hade ingen rätt att vara ledsen. Jag gjorde några misslyckade försök att säga att jag sörjde, men i gensvar fick jag att jag inte kände honom tillräckligt väl. Det var inget som störde mig direkt. Jag visste att de hade rätt. Min mamma tyckte att jag borde sörja min mormor mer, som gått bort nästan ett år tidigare.

Det var då jag började skriva till honom. Det fick mig att må bättre. Det var vid den tidpunkten som hans flickvän föreslog att jag skulle gå till begravningen. Ingen, och då menar jag verkligen det, tyckte att jag skulle sörja, men hans flickvän sa till mig att det var viktigt att gå på begravningen och att han också hade tyckt det.

Tiden gick och jag insåg att hans flickvän mådde allt bättre, medan jag mådde sämre. Jag tror att det var först nu jag tillät mig att känna något. Jag började umgås med mina andra vänner, som jag under den första tiden inte haft tid till att vara med. De kände honom inte, utan visste enbart vem han var genom mig.

Ytterligare en månad gick. Det var då som jag gjorde ett försök att ta mitt liv. En av mina närmsta vänner räddade mig. Efteråt vill jag inte påstå att jag ångrar det. Hänt är hänt, men jag låter mig vara ledsen nu, även om jag aldrig gråter. Jag kommer aldrig glömma honom även om min kontakt med hans flickvän har brutits helt.

Minns att du aldrig är ensam! Det finns andra som gått igenom liknande händelser även om de inte alltid syns. Mitt förlag att du umgås med människor som inte är drabbade. Dessutom är det viktigt att låta sig sörja och vara ledsen. Ett tips om du sörjer är att skriva. Skriv ner dina känslor och tankar.

/18-åring