Jag fick tröst utan ord

Jag är idag en ganska glad tjej. Det har jag inte alltid varit, jag har varit en tjej som bara kände mig arg och ledsen över ingenting.
För mina bästa vänner är hästarna, de kommer alltid att finnas där och de kommer alltid att lyssna❤ Tack finaste Z och tack finaste D och tack finaste S för att ni fanns där, där när jag behövde er, även om varken S eller D fanns så jag kunde röra er så vet jag att ni fanns och stöttade mig❤

Allt började med ett prov i skolan, ett prov som gick åt skogen. Jag har alltid haft höga krav på mig själv, det är på gott och ont. Jag fick iallafall höra av min lärare att jag kan bättre och att jag behöver ha bättre resultat om jag ville ha kvar mitt betyg. Det ville jag MEN det blev en sådan press, en press på att lyckas och en press på att få bekräftelse.

För det är lätt att gömma sig under allt arbete så att jag inte behövde ta tag i mitt liv. Det ledde till ännu mer krav och ännu mer känslor på hög, känslorna sparades långt inne i kroppen. Jag tog inte tag i mig själv och tillslut nådde jag botten, jag trillade ner till botten och det smällde likt "BIG BANG". Det gjorde ont och i flera dagar bara grät jag, grät och grät och grät.

Jag gick till skolan MEN gömde mig under skolarbetet, pressade mig ännu hårdare. Då kom jag under botten och min kropp sa ifrån, den lät mig inte må så här längre utan slutade fungera, inga känslor, ingen ork och ingen motivation. Det var där och då mina underbara vänner kom, de lyssnade utan att svara, de motiverade mig utan att tala, de lät mig gråta utan att trösta med ord.

/Hästtokig 15-åring