Nu har jag hittat sanna vänner

Hej.

Jag ska berätta lite om min historia om mitt liv och bevisa att det inte är lätt att vara barn. Vi bläddrar tillbaks 7 år i mitt liv. Alltså när jag var 6år (året när jag började skolan)

När jag började skolan fick jag ett smeknamn... "Vampyren". Alla undvek mig.

I 3dje klass skrattade alla åt mig och hittade på massa skit om mig, skrattade åt mig i smyg när jag skulle presentera något. Jag hade bara en vän, hon kunde jag lita på, men ändå inte prata med om detta. Efter några månader så så hände det som förstörde mitt liv. Min bästa vän, övergav mig. Hon struntade i mig, som om jag inte fanns. Hon hade hittat en annan. En ny bästis, en som ingen skrattade åt. Efter det blev allt svårare och svårare.

Jag började vika undan från allt. Jag satt ensam på rasterna i ett hörn och grät över att jag hade kommit till denna Jord, över att jag inte var död och över att jag inte hade någon att prata med. Det var ju inte bättre att det fanns en tjej i klassen som ALLTID hackade på mig och snackade ännu mer skit.

Fler och fler började kalla mig Vampyren. Ingen pratade mer med mig.

Efter att jag började i 4:an försökte jag ta självmord 2 gånger. Jag skolkade några gånger av att jag mådde så dåligt och kunde inte titta på de som orsakade allt.

Jag hade aldrig ett leende på läpparna under de åren.

Nu är jag 14 år och går på en annan skola. Där har jag hittat sanna vänner, de finns alltid där för mig. De hjälper mig när alla minnen, syner och känslor kommer tillbaks till mig.

Anonym