Jag är stolt över mig själv

Jag hade äntligen fått ett gymkort av mamma och pappa som jag länge tjatat om att jag velat ha. Något som efter några månader förändrade mitt liv totalt. Jag var inte större än någon annan i min ålder, men jag tyckte det var för mycket.

Jag började gymma, det gick bra tills jag det en dag blev svart för mig, jag minns det så väl. Jag fick diagnosen anorexia nervosa. Jag insåg aldrig att jag var sjuk, jag tappade koncentrationen och det enda jag tänkte på var min träning och kropp. Jag blev mer irriterad och arg som person, mina betyg i skolan gick ner och min mens försvann. Min kropp började skapa hår för att jag inte hade något underhudsfett, för att jag skulle kunna hålla värmen.

Jag minns på min kusins födelsedagskalas att min morfar hade frågat min mamma om jag var sjuk, för att jag hade gått ner så mycket. Enligt mig var det inbillning av alla, för jag ansåg mig fortfarande tjock. Jag började må illa av mat och lukten och om någon pratade om mat blev jag irriterad. Mamma tog kontakt med sjukhuset, där vi snabbt fick komma in.

Tillslut orkade jag inte mer, jag blev mer och mer arg och vägrade gå till mina läkare, för jag var inte sjuk. Detta är första gången jag sett mina föräldrar gråta, gråta för att inte veta om deras dotter skulle klara sig.

Det som fick mig att gå upp var att kämpa för min sport, för att kunna göra det jag älskar.

Det var en lång väg till att bli frisk och bli friskförklarad, men jag hade professionell hjälp, vänner, pojkvän och min sport som hjälpte mig uppåt. Idag har jag varit friskförklarad i 2 år, och jag är så stolt över mig själv!!!

Sanna