Jag är fucked up

Hej du.

Jag är fucked up.

Jag är en 15-årig tjej från Stockholm som inte har den blekaste aning om vem hon... Är.

Jag är känsloöverfylld kan man säga. Det är tusentals känslor och tankar som angriper mitt medvetande på en samma gång 24/7, jag lever aldrig i nuet. ALDRIG.

Alla tankar och känslor nöjer sig inte med att ockupera min hjärna, utan tillsammans bildar de en rejäl jävla ångest med utgångspunkt i magen som strålar ut i benen och som strålar upp mot bröstet.

Ångesten beter sig lite som en mobil som laddas, fast en oregelbunden laddning som beror på omgivningen. Vid sociala interaktioner höjs laddningen ofta till max snabbare än Usain Bolt springer 100 meter (vilken jävla jämförelse HAHA), och allt eskalerar.

Jag blir knäsvag. Jag får svårt att andas. Vid försök att tala måste jag anstränga mig mer än att stiga upp en måndags-skol-morgon.

Ibland är allt lättare. Ibland känns mina problem så jävla oväsentliga och det känns patetiskt att ens kalla dem problem. Men jag har ändå konstant ruvande ångest i och med vetskapen om att nästa panikångestattack kommer komma. Du vet inte när, men du vet att den kommer. Det kan vara när du är ensam, det kan vara i skolan, det kan vara i sällskap med din mamma eller kanske med din bästavän.

Visst, jag vet att sociala interaktioner är en mer riskfylld situation än den som är hemma, men det är inte säkert att den kommer just då. Den kan komma hemma också.

Ibland är jag världens självsäkraste människa som skulle kunna ha en riktigt bra avslappnad konversation med VEM SOM HELST, medan jag i andra stunder är så ångestfylld att jag bara vill somna in.

Jag är rädd. Jag är rädd för allt. Allt är så jävla ångestladdat så att det inte är sant.

Jag är fucked up. Riktigt jävla fucked up, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag hoppas ingen känner igen sig, jag skulle inte önska någon annan detta.

Carpe fucking hela skiten