Idag mår jag som bäst

Jag vill berätta min historia för de som inte ser det lilla ljuset som kommer efter all mörker.

Jag är en tjej på 19 som förra året tog studenten. Det sägs att gymnasiet ska vara den bästa perioden i livet och att det ska vara dina bästa år. Nu var det inte så för mig. Jag fick ta mig igenom min brors död. Min bror dog några år sen och jag bearbetade aldrig hans död. Att förlora en familjemedlem är det värsta som kan hända en.

Vad gjorde jag? Jag gömde mig bakom böcker, jag gömde mig inne i rummet. Jag tänkte inte på det, jag ville inte tänka på det. Jag blev erbjuden hjälp flera gånger men jag tackade nej. Jag ville inte acceptera att jag behöver prata med någon, när det egentligen är det jag behövde. Det är aldrig fel att söka hjälp, aldrig!

Min mamma har varit sjuk nästan hela livet. Under dessa år led hon av övervikt. Hon blev så pass överviktig att hon knappast kunde andas, hon var tvungen att ligga inne på sjukhuset under en lång period.

Mamma, som jag behövde mest i den situationen, fanns inte där för mig. Jag själv, åt ingenting. Jag gick aldrig ut, jag träffade inga vänner, jag som älskar att sjunga och spela piano slutade med det helt och hållet. När det kommer till skolan så skrev jag mina uppgifter med tårar i ögonen. Pappret blev vått på grund av mina tårar som rann nerför kinden. Jag ville inte att skolan skulle gå dåligt trots allt som hände runt om mig. Jag kämpade mig igenom det.

Men en period, så lyckades jag inte. Kroppen klarade inte av mer. Jag hade fått utmattningssyndrom. Det var sömnlösa nätter, mardrömmar, ingen vilja att gå ut, man ser ingen mening med livet egentligen. Jag frågade oftast mig själv, vad är meningen med livet?

Jag började träffa kuratorn på skolan och berättade allt. Hon förklarade för mig att detta berodde på att jag inte sökt hjälp i tid. Att jag alltid trott det skulle bli bättre. Ett snack med henne krävdes det, bara ett då jag insåg att jag inte kan hålla på såhär längre.

Jag visste att jag varit med om en del men det kan inte påverka mig hela livet och få mig sjunka i botten. Som jag nämnde lite tidigare så slutade jag äta under denna period. Jag var enormt smal. Jag började med att försöka ta mig upp ur sängen varje morgon för att äta mig en rejäl frukost. Vissa gånger lyckades jag, andra inte. Men med tiden så föll allt på plats. Jag åt regelbundet.

Efter ett tag började jag träna, jag tog ut all min ilska på träningen. Genom att äta och träna regelbundet mådde jag en aning bättre, detta hjälpte även min sömn. Med tiden så kämpade jag mig igenom detta, detta tog mig inte en dag eller en vecka utan det tar sin tid men man måste hålla ut. Mamma blev bättre med tiden, hon gick ner i vikt.

Allt blev bättre och allt föll på sin plats efter så lång tid. Min brors död har gjort mig starkare som person. Jag kommer alltid att känna en vis tomhet i hjärtat och det är saknaden jag har efter honom men det lär man sig leva med. Jag skriver detta med tårar i ögonen och med hopp om att du som läser det vet att det en dag kommer att bli bättre. Det tar sin tid men en dag händer det plötsligt.

Idag mår jag som bäst. Jag håller på med musik och älskar det. Musiken har gett mig hopp igen. Om du älskar något, gör något utav det i både svåra och glada situationer. Du lär förlora en del i livet men du får aldrig förlora dig själv. 

Det är okej att inte må bra, det är okej att prata med någon, bara du inser att ingen är som dig och att du duger precis som du är. Jag hoppas att ni förstår denna berättelse och att jag en gång i tiden låg i sängen i mörkret och kudden för ansiktet av all skrik och gråt jag hade, men idag står jag på egna ben friskare än någonsin och älskar livet mer för varje dag som går.

Tjej, 19 år