Glad på utsidan, ledsen på insidan

Jag har en ganska lång berättelse som jag måste berätta för någon. Jag har hållit den inom mig tillräckligt länge nu. Jag måste få lätta på mitt hjärta. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men okej... Nu börjar jag...

På lågstadiet så fick jag två vänner som jag alltid var med. När vi började på mellanstadiet så var jag också alltid med dem, och jag tror att jag pratade en del och hade roligt. Men i sexan (tror jag) började jag gå igenom något av en identitetskris. Jag började tycka att jag var ful, konstig, tråkig, jobbig, osv.

 Allt detta tyckte jag var mina föräldrars fel. Jag bråkade aldrig med dem, jag berättade aldrig det för dem. Men det var ändå deras fel. Jag började skämmas för dem, ville inte längre visa mig med mina föräldrar. Dessutom så började jag skämmas för vem jag var, och började därför ljuga för alla.

Jag började högstadiet. Jag älskade, men ändå hatade min klass. När min bror slutade nian det året så grät jag. Jag ville inte sluta nian och lämna min klass och den skolan. Efter det sommarlovet så längtade jag istället efter att börja gymnasiet. Jag stod inte längre ut med min klass, skolan, mina vänner eller någonting.

De enda vännerna jag hade gick i min klass, och jag ville inte berätta det för dem eftersom jag var rädd för att vi skulle bråka och att jag inte längre skulle ha några vänner. Jag har alltid varit rädd för bråk. Därför fortsatte jag vara med dem och de blev jobbigare och jobbigare. De nästan tvingade mig att göra saker med dem, bara för att jag inte hade någon anledning att inte följa med dem. När jag väl berättade saker för dem så kändes det inte riktigt som om de lyssnade. Det kändes inte som att de brydde sig om mig.

I åttan och nian så grät jag ofta. Jag stod inte alltid ut med mitt liv. Det var dock aldrig så illa så att jag ville begå självmord, men det var illa. Jag grät säkert nästan varje dag. Men bara när jag var själv, typ i duschen, på toaletten, när jag skulle sova, osv. Jag ville inte att någon skulle se mig svag. Jag har aldrig gillat när andra ser mig gråta.

Jag grät och grät och grät, men ingen visste om det. När jag vaknade så låssades jag alltid vara glad och lycklig. Mina vänner kommenterade ofta att jag alltid var så glad. Men egentligen så var jag ju förkrossad inombords.

Detta pågick i minst två år. Ingen visste förutom jag. Ingen... Min befrielse kom när jag slutade nian. Jag var jättelycklig, men på samma gång grät jag. Jag skulle ju faktiskt aldrig träffa alla de människorna igen.

I höstas började jag gymnasiet. Jag hade svårt för att prata med de andra i min nya klass pga att min självkänsla sjönk enormt under högstadiet. Jag fick jättesvårt för att öppna upp mig. Jag fick jättebra vänner som jag vet kommer lyssna om jag vill berätta något. Vi stöttar alltid varandra. Ingen av oss bryr sig om hur stort eller litet problem någon av oss har. Vi stöttar alltid. Vi försöker alltid hjälpa till. 

Min självkänsla är jättelåg, men jag försöker bearbeta den. Den har stigit rejält sedan förra året, och det får jag nog tacka mina vänner för. Jag har berättat att jag har låg självkänsla, men jag har aldrig berättat hur låg och varför den är så låg. Men de har åtminstone visat att de finns där för mig. Att de är villiga att hjälpa och stötta mig. De har verkligen visat att de bryr sig.

Mina gamla vänner var inga bra vänner. Därför har jag i princip tappat kontakten med dem. Jag är åtminstone aldrig den som tar kontakt. Såklart svarar jag om de skriver till mig eller något, men jag bryr mig inte. De tryckte ner mig, slet sönder mig inombords, krossade min självkänsla. Jag kan inte säga att jag hatar dem, men jag gillar dem inte.

När jag tänker tillbaka på de åren, och när jag skriver denna berättelse så börjar jag gråta. Mina minnen kommer finnas kvar hela mitt liv. Jag kommer nog fortsätta gråta över det som hände, och över att jag inte lämnade mina vänner.

Men nu när jag har upplevt det så hoppas jag att det har gjort mig starkare. Jag är en av dem som kan gråta i flera timmar inne på mitt rum, och sen komma ut med ett leende på läpparna. Jag kan till och med fortsätta le mot den som sårade mig.

På samma gång så kan jag sen komma hem och börja gråta för att ingen ser hur sårad jag faktiskt är, även om det är mitt fel för att jag inte vill visa mig svag.

Ingen har fått höra denna berättelse innan. Jag vill berätta, men som jag sa innan så har jag svårt för att öppna upp mig. Det känns inte som att mina vänner skulle lyssna eller bry sig även om jag vet att de skulle. Jag vet!

Men jag tänker berätta det någon gång. Det måste jag. Även om det har hjälpt att skriva ner det så att alla andra kan läsa det. När jag har lyckats berätta det här för mina vänner så kommer jag nog aldrig mer ha problem med att berätta något annat för dem, någonsin.

Jag hoppas att min berättelse inte var för lång för att orka läsa, och om du har kommit hit så vill jag tacka dig för din ork och för att du har lyssnat på mig! :)

Tjej, 16 år