Vågade lyssna på mig själv

Med risk för att dra världens klyscha. Jag startade från att inte ha något till att ha allt man kan önska, och mer än vad man kan begära. Det tog bara lite tid.

Jag sökte kärlek och vänskap hos fel människor. La ner år på att bli bekräftad. Jag vet att det låter fånigt och patetiskt. Men det är så det är. Jag tror att alla söker bekräftelse och vill bli älskade och omtyckt för den man är som person. Jag ville i alla fall det.

Jag sökte. Tro mig, jag sökte. Men på helt fel ställen. Jag blev istället utnyttjad och djupt sårad. I nästa två år sökte jag bekräftelse hos en människa som aldrig skulle kunna acceptera mig för den jag är. Så jag ändrade mig. Gjorde allt jag kunde för att vara perfekt för denna person. Det är sjukt hur mycket en person kan påverka en, både positivt och negativt. Men tro nu inte att jag är bitter för det. Samtidigt som jag blev sårad blev jag starkare som person. När jag äntligen förstod att det inte var mig det var fel på kunde jag för första gången på många år förstå hur stark jag var, och är.

Det finns fortfarande djupa sår i mig och i bland känns de lite mer. Men sen den dagen jag suddade ut alla personer som hindrat mig från att växa har livet inte bara varit värt att leva utan livet har varit fantastiskt och obegränsat. Jag tog tag i mig själv. Ställde mig själv frågan: vad vill jag göra?

Det fanns en sak jag velat göra länge. Väldigt länge, men jag hade aldrig varit modig nog att göra det. Jag var rädd för att bli avvisad. Men nu var jag tvungen att stå upp för mig själv. Det handlade om en kille. En kille. Han var inte bara en kille. han var min bästa vän. Han var den personen som fanns där när jag gick igenom de två värsta åren av mitt liv. Han var kille jag som så många gånger velat kyssa, när vi satt på den där bänken nere vid småbåtshamnen och stöttade varandra genom alla problem.

Men jag vågade aldrig. Det var inte samma sak att kasta sig ut med öppet hjärta till honom så som till den personen jag slösade två år av mitt liv på. Det var en helt annan grej. Detta var på riktigt. Jag var rädd att förlora min bästa vän. Jag kunde inte bara göra det i hopp om att han skulle bli något ännu större än det han redan var. Jag tyckte inte att jag förtjänade att vara så girig. Men nu äntligen var det dags att sätta mig själv i första hand, och att var ärlig mot mig själv.

Så jag gjorde det. Jag tog tag i situationen, öppnade mitt hjärta och sa som det var. Jag är kär i dig och har alltid varit. Det är du som är killen i mitt liv. Det var det bästa jag gjort hittills i mitt liv. Det visade sig att han hade känt samma sak för mig under dessa åren och helt plötsligt var de två gångna åren som bortblåsta från mina tankar.

Men om det nu skulle varit så att han inte känt samma sak för mig så skulle det ändå vara en seger. För jag vågade lyssna på mig själv. Nu kan jag inte föreställa mig ett liv där jag inte mår bra. Jag är så lyckligt lottad. Jag är omringad av kärlek och fantastiska människor.

Maja