Jag var mobbad, nu är jag lycklig!

Jag vill berätta om något jag har varit med om. Något ingen borde behöva vara med om, men som flera tusen är just idag.

Jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka på det, på hur det var att bli mobbad och utstött. Att bli det som barn tär hårt på en, det sätter ett spår i en som kommer forma resten av livet. Men jag är glad idag att jag har varit där, nere på botten med alla andra som sett ner på mig när jag var där. Jag är glad att det har format mig till en bra människa, en bättre människa.

När allt hände och när man levde i det jag övertygat trodde var definitionen av helvetet, då visste man inte om det gick att ta sig igenom dagen. Det var tufft att somna om kvällarna och veta att man på morgonen skulle gå med den ständiga klumpen i halsen genom skolkorridorerna. Att behöva vara rädd varje dag, att känna sig så ensam och utsatt. Jag kan bara inte förstå att det händer barn och ungdomar varje dag. Det är så fruktansvärt hemskt att det ska finnas den sortens rädsla i världen.

När man är så ung är man på ett så annorlunda sätt beroende av andra än vad man är när man växer upp. Jag vet inte när man riktigt växer ifrån det, men det händer. Som ung är det viktigt att ha vänner, vara med någon på rasten, sitta med några i matsalen eller sitta bredvid någon i klassrummet. De flesta har det, men andra inte. Det får ofta oss som är den ensamma att känna att något är fel, att undra vad det är som gör att jag inte kan vara som dem. Att se alla gå i grupper mot matsalen och själv stå kvar vid skåpen, att se klasskamraterna lämna skolan för dagen men ingen säger hejdå. Att bara känna sig så otroligt ensam. Det är nog det värsta jag har varit med om.

Jag hade en människa som höll mig i livet under den tiden. Någon som alltid har stått bakom mig och alltid kommer att göra. Någon som fick mig att gå igenom varje dag i vetande om att någon väntade på mig där hemma. Sådant är jag så otroligt tacksam för idag, att jag lever. Jag står här med två fötter på jorden och lever.

Idag har jag tagit studenten. Jag har sagt upp kontakten med de människor som fick mig att må sämre, som tyngde ner mig och krävde för mycket av mig. Jag fokuserar på kärlek, kunskap och allt vackert livet har att erbjuda. Jag står på mina egna ben utan att känna mig beroende av någon annan. Jag känner inte att jag måste passa in i en grupp för att slippa vara ensam längre. Det är bättre att vara lycklig ensam än olycklig i dåligt sällskap.

Det jag önskar att jag kunde berätta för alla som är i en sådan situation idag är att det ordnar sig tillslut. Jag vill ge alla en gnutta hopp, någon liten ljusglimt i fjärran. Jag önskar att jag kunde vara den inspirationen som höll någon i livet.

Idag är jag lycklig, självständig och jag har hela livet framför mig. Jag gör allt jag vill, men ingen dömer mig. Livet är härligt, och det kommer att bli det för var och en av er om ni bara tar er igenom allt. Ni kommer vara tusen gånger starkare och större människor än många.

Ge aldrig upp!

Anonym, 20 år