Jag fick ätstörningar

När jag började på högstadiet kände jag mig vilsen. Från att ha varit en tjej med mycket kompisar hela mitt liv hade jag inga kompisar alls längre. I slutet av sexan var det alltid skitsnack och intriger, vi var ett stort tjejgäng men ibland kunde det hända att vi spelade ut varandra. Missförstå mig inte, vi var verkligen kompisar men vi älskade att skapa intriger och ibland blev det för mycket för oss själva.

Under sommarlovet till sjuan ville jag inget att annat än att förlåta mina kompisar. De var alla smala och hade snygga perfekta kroppar. Själv var jag väldigt kraftig, det hade och göra med en medicin jag åt och jag mådde väldigt dåligt över detta. Jag var bara den tjejen som var kompis med killarna och inget annat, alla andra fick frågor om de vill bli tillsammans.

Läraren undrade om jag verkligen inte ville lösa konflikten, vi som var så bra vänner i vanliga fall när vi inte snackade skit. Arg och ledsen och pressad när 9 personer satt i ett rum och skulle lösa konflikten ur alla möjliga synvinklar. Jag skulle svara ja eller nej, ett svar som skulle påverka hela min framtid men det tänkte inte jag på. Har alltid haft lätt att skaffa kompisar så jag tänkte vad behöver ja dem till, dem gör mig bara ledsen.

När sjuan började hade jag gått ner mycket eftersom jag bytt medicin men jag var fortfarande mullig. Sen i åttan gick jag upp i vikt igen och började få massa med finnar i ansiktet. Jag har aldrig haft problem med självförtroendet eftersom jag har en enorm vilja till livet men finnarna påverkade mig sjukt mycket. I nian försvann mina finnar helt, mitt hår som innan hade varit rakt och kritvitt naturligt blev lockigt och finnarna försvann helt.

Men jag hatade mina lärare och skolan, allt var kaos för mig. Jag skrek, smällde i dörrarna, svor åt en del lärare och bad dem dra åt helvete etc. Jag hade blivit en helt annan person. Jag vill att någon skulle se mig, höra och förstå mig. Ofta skolkade jag. Idrott var nästan det enda jag var med på frivilligt, där var jag populär och uppskattad, alla ville att jag skulle vara med så fort vi spelade fotboll eller något annat.

Sporten blev ett sätt för mig att hitta mig själv, jag började ta ut min ilska genom att gå till gymmet i skolan. Jag började på handboll, fick kompisar och hade något att identifiera mig med. Men jag tränade väldigt mycket och det gjorde att jag i nian utvecklade ätstörningar. Jag ville vara perfekt, i handboll skulle man har bra fysik och det var konditionsträning hela tiden, det spelade ingen roll om man var trött eller hade mycket i skolan, man skulle alltid orka.

Jag gjorde inget annat än att träna. Jag ville inte visa folk hur dåligt jag egentligen mådde. Alla i min familj spelade handboll så sedan jag var liten hade jag ett rykte att tänka på - folk visste att alla i vår familj hade handbollen i blodet. Det var bara så det var.

Men jag hade blivit övertränad. Läkaren jag var hos sa att jag skulle sluta träna, annars skulle jag sluta växa. Jag kände mig vilsen, eftersom sporten var det ända där jag kunde glömma allt. Mina dåliga gjorde att jag inte kom in på gymnasiet direkt utan fick läsa upp.

Jag spenderade mycket tid på handbollen, det var kul och något jag kunde. Jag fortsatte när jag började gymnasiet. Då blev träningarna hårdare och kosten strängare. Aldrig man fick trycka i sig socker. Till slut åt jag nästan inget, jag började tappa mig själv.

Det var också då skönhetsidealen började utvecklas till det extrema. Man skulle vara söt för att få killar och jag tänkte att så länge jag är söt passar jag in i den mallen. Jag började gå långa promenader varje dag, det spelade ingen roll hur varmt eller kallt det var. Så fort jag hade ätit något var jag tvungen att gå. Mina föräldrar tyckte bara jag var duktig som tränade så mycket. Jag såg inte hur sjukt detta var. Från att ha varit en person som var lycklig och kraftig blev jag en väldigt smal person som inte kände några känslor alls, bara man var perfekt och hade koll på träning var ju livet som man trodde det skulle vara.

Sommaren då jag skulle fylla 18 år blev livet ett helvete och jag ville försvinna. Jag hade långt lockigt hår och enligt mig själv perfekt kropp, jag var jättesöt men något i mig skrek efter hjälp. Mitt utseende hade blivit min identitet. Jag kunde gömma mig bakom smink och bh:ar som gjorde att jag såg större ut, jag visade upp den perfekta ytan. Men det var verkligen tufft. Jag hade anorexi i fem år tills den dagen då jag inte orkade fejka mer och bad en lärare hjälpa mig. Hon hade sett att jag inte mådde så bra. Jag var en smart tjej med många kompisar som tyckte om mig och jag var duktig i alla ämnen, pluggade alltid och en del kallade mig präktig och plugghäst. Jag ville ju bara vara så som man skulle vara.

Tur att denna del är ett kapitel i en gammal bok för jag har vuxit upp och blivit vuxen till viss del. Även om jag vill att livet ska vara perfekt så vet jag att livet inte aldrig kommer vara perfekt hur man än vrider på det. De handlar inte om hur stora dina lår är eller vilka betyg du har eller hur du ser ut, det handlar om att finna balans och inte sträva efter att vara andra till lags.

Det handlar om hur du själv ser livet, man har alltid ett val att göra. Lycklig har inget med storlek att göra, alla är vi människor :)

Våga tro på att du duger – det är bara du själv som avgör det ingen annan ❤

Anonym