Glad och stolt över mig själv

När jag slutade nian så längtade jag efter gymnasiet. Jag var väldigt nervös men jag orkade inte med min gamla klass, lokalerna och framförallt inte mina s.k. "vänner". Jag längtade och längtade, ändå grät jag på avslutningsdagen.

Nu är allting helt underbart. Jag går på gymnasiet och älskar mitt liv. 

Nu så hade vi en återträff med min gamla klass och med lärarna. Jag längtade men var ändå nervös. Jag kom dit samtidigt som många andra och alla kramade alla. Jag var ganska glad. Sedan gick vi in och träffade ännu fler. Jag pratade aktivt med de flesta, men sen kom mina "vänner". Jag visste inte vad jag skulle göra så jag gick bara fram och hälsade på dem. Sedan så var jag med dem resten av kvällen även om jag inte kände mig välkommen. Men om jag hade varit mer med alla andra så känns det som att de hade sneat mig och pratat skit om mig (vilket de säkert redan har gjort). För att vara helt ärlig så var de 15 minuterna innan mina s.k. gamla "bästisar" kom roligast.

Grejen är också att jag faktiskt trodde att jag skulle sakna det lite, men när jag var där så kände jag ingenting. Jag kände bara hur nöjd och lycklig jag var med mitt gymnasieval och med min nya klass, mina nya riktiga vänner och med min nya skola. Jag ångrar ingenting, och jag saknar absolut inte det som har varit.

Nu är det historia. Jag kommer aldrig mer behöva träffa mina gamla "vänner" igen. Möjligen kommer jag träffa dem någon gång typ på stan eller på återträffen vi ska ha år 2025, men då kommer det nog bara bli roligt.

Nu är jag bara så lycklig. Jag har börjat ett nytt kapitel i mitt liv, och än så länge så har detta varit det bästa. Jag saknar verkligen inget av det som har varit.

Det är visserligen det som har format mig till den jag är idag. Jag har formats till att bli blyg, få panik av redovisningar (eftersom att jag inte fick något riktigt stöd från mina vänner), osv. Men det har också format mig till att värdesätta mina bra vänner och min bra klass. Hade jag inte haft "vänner" och en klass som jag hatade så hade jag aldrig kunnat uppskatta det jag har nu lika mycket som jag gör. Det har också format mig till att ha svårt att öppna upp mig för människor. Det kändes alltid som att mina "vänner" och min klass dömde mig jättemycket, och därför har jag svårt att berätta vissa saker om mig. Jag har även svårt att berätta saker som tynger mig eller som bara har hänt eftersom att jag är rädd för att de ska döma mig för vad jag säger eller tycker även om jag vet att mina vänner aldrig skulle göra det, och är extremt stöttande.

Jag har alltid också trott att jag var lite tillbakadragen, men idag fick jag höra från andra i klassen att jag absolut inte var det utan att jag ens tog upp det. Det gjorde mig jätteglad. 

Jag är väldigt stolt över den jag är idag. Jag älskar mitt liv och mina vänner och jag skulle göra allt för att inte förlora dem. Jag har aldrig varit gladare och jag ser fram emot varje ny dag eftersom jag vet att jag kommer skratta och ha roligt, för mitt liv är perfekt!

En väldigt lycklig tjej på 16 år