Bekräftelse från andra är inte allt

Att rita är mitt liv, de flesta som är bekanta till mig ser mig som "tjejen som kan måla", och jag har inget emot att det är så. Jag har alltid velat dela med mig mina verk och sketcher men inte vågat eftersom jag har varit för osäker, tänkt att jag inte är bra nog. För ett tag sedan gjorde jag det iallafall, och skapade ett instagramkonto där jag lägger upp det jag känner för att visa av mina teckningar, de flesta av mina följare är vänner, men jag tyckte om det ändå. Det är ju kul att få följare, likes, och kommentarer...

Men jag blev pressad av att varje gång jag ritar måste det vara något bra så att jag kunde lägga upp det eftersom mitt tempo med uppladdningarna har varit snabbt. Jag kom på mig att undra varför jag gjorde detta? Uppmärksamhet? Jag har alltid gillat beröm... Men jag har också alltid ritat för mig själv, jag har sketchat snabbt, inte brytt mig om hur rent det ser ut, mina teckningar, proportioner och anatomin, eller hur lite jag varierade mig med tanke på att jag gillar att rita människor (speciellt tjejer). Jag var alltid glad då, när jag själv blev nöjd var det det bästa, min glöd blev starkare och jag drev mer mot mina mål. Så varför skulle jag rita för andra?

Jag har bestämt mig för att ha kvar kontot, men jag kommer aldrig glömma att jag ritar för mig och ingen annan. Jag tror att man måste ha den inställningen på allt man gör. Så jag kommer inte ladda upp allt som jag ritar heller.

Jag tror att det jag vill komma med detta är att; som sagt, gör det för dig själv! Bekräftelse är underbart, jag vet (och nödvändigt emellanåt ärligt talat), men inte hela tiden! Man mår bättre av att leva för sig själv och ingen annan...

Anonym Instagram