Jag blev våldtagen. Jag har så svårt att få grepp om den meningen, så svårt att förstå att det verkligen har hänt. En del av mig vill inte tro på det, hur kan det hända mig? Och hur kunde det hända två gånger?
Första gången, förstod jag direkt att någonting var fel med den här killen. Vi gick genom skogen, på väg hem till mig och genast när vi var ensamma stannade han mig och började ta på mig och det kändes helt fel. Men jag sa ingenting. Redan där borde jag ha gått. Jag ville ju inte.
Men det var när vi kommit hem och låst dörren om oss, som han började dra av mig kläderna, och sina byxor. Han tryckte ner mitt huvud mot honom och vad skulle jag göra liksom? Säga nej? Jag var så svag, och han var så fruktansvärt stor.
Sen började han trycka ner mig och jag sa nej. Flera gånger försökte jag trycka bort honom, men det var som om han inte hörde mig! Så jag gav upp, tänkte att om jag bara ligger här borde han väl ändå märka att jag inte vill. Men han slutade inte. Det gjorde så fruktansvärt ont! Jag ville bara att han skulle gå. Till slut gjorde han det. Jag kommer ihåg känslan jag hade efteråt, hur tom jag kände mig.
Andra gången var en helt annan upplevelse. Det hände bara några veckor efter det första övergreppet. Jag tänkte att jag kanske inte var tydlig nog sist, fan vilken dum tanke. Så jag sa nej högt och sa ”jag vill inte ha sex med dig”. Men han bara försökte igen och igen och till slut gav jag upp. Vad fan ska man behöva göra?
Nu kanske ni tänker, men varför slog du inte eller skrek? Jag har frågat mig själv det tusen gånger, men när jag hamnade i den situationen så bara stängde jag av. Det var lättast så.
Ungefär åtta månader efter detta blev jag tillsammans med en kille som inte var så bra för mig. Han var så bekymmerslös och jag var så olycklig. Vi hade varit tillsammans i kanske en dryg månad då jag blev gravid. Jag ville verkligen inte göra abort, det var en del av mig. Jag skulle bli mamma, det är en sån sjuk känsla! Men klart jag visste att det aldrig skulle fungera, och han ville absolut inte bli pappa. Jag förstår honom, men det kändes som att ett barn skulle göra mig hel igen. Men så blev det ju inte. Jag förlorade det och efter det föll verkligen allt samman.
Nu, ett år efter det första övergreppet, mår jag lite bättre. Jag går hos en psykolog som är underbar, men fan vad jag hatar att detta alltid kommer att finnas kvar. Jag hatar dem som utsatte mig för allt detta, och jag hatar en del av mig själv, som lät dem göra det. Men jag håller på att lära mig att det inte var mitt fel. Men det är svårt att inte känna så.