Jag är glad för de föräldrar jag har, genom deras uppfostran har jag blivit en människa som alltid försvarat homo- och bisexuellas rätt, jag har aldrig tyckt "sånt" har känts äckligt eller fel.
Tanken på att just jag skulle vara homosexuell har alltid varit omöjlig, men killar är grymma! Jag älskar killmagar, kukar och manlighet om det nu finns något sådant. Däremot har jag ända sen jag riktigt insåg vad det var, velat vara bisexuell.
I sjuan började jag känna efter ordentligt om jag inte var lite bi, men nej... Känslan fannas helt enkelt inte där när jag tittade på tjejer, i alla fall inte alltid. Men, så hände det någon gång, jag tror det var en idoldeltagare som plötlsigt framkallade lite pirr i mig. Inte förälskelse men jag kände för henne som för en kille.
Jag tänkte inte alltför mycket på det och samma sak upprepades ett par gånger med andra kändisar utan att jag la någon tyngd vid det.
Så kom konfirmationen, och där fanns hon bara. Den första tjej som jag IRL blev intresserad av. Trevlig vet jag ínte om hon var, och pratade gjorde vi aldrig men hon var bara så där spännande och snygg så jag inte kunde låta bli att titta på henne.
Men konfirmationen är kort och känslorna svalnade när jag inte längre träffade henne. Jag började tvivla på vad jag hade känt, tänkte att det var inbillning och nej, jag var nog inte bisexuell ändå.
Ett drygt år gick, så började gymnasiet. Den första jag pratade med var en tjej som på något vis väckte mitt intresse, jag var bara tvungen att bli kompis med henne! Vi pratade den dagen,hängde ihop ett tag, men hamnade i olika klasser och ja... Jag tittade längtansfullt efter henne i korridorerna ibland, hon verkade så rolig och cool. Det blev inte mer, då.
I januari i år började vi ha en lektion i veckan tillsammans. Då plötsligt förstod jag! Inte fan ville jag bli kompis med henne! Det jag helst av allt ville var att kyssa henne.
Nu är vi kompisar, hon är bi och hon vet att jag är bi. Jag hoppas så klart på en fortsättning. Två av mina kompisar vet att jag är bi, min bror, min syster och dessutom har jag gett antydningar till vissa andra. Någon dag ska jag våga säga det högt så alla hör! Just nu är jag för feg. Men lycklig!