För 17 år sedan föddes jag. Jag var alltid den snällaste, den blyga och den rättvisa. Jag var aldrig elak mot någon. Jag trivdes bäst med min far och min bror. Vi brukade spela fotboll, gå på fotbollsmatcher, leka med lego, jaga osv.
Min syster brukade vara med sina kompisar och de hade helt andra intressen. Jag trivdes så bra när jag var liten för jag fick vara precis som jag ville. Jag tänkte aldrig på kön för jag blev kallad för dotter lika många gånger som jag blev kallad för mina föräldrars son. Precis som mina syskon, mina föräldrar la aldrig någon betoning på det.
Men när jag blev äldre förändrades min pappa, han behandlade mig annorlunda. Jag tyckte han var dum och trivdes inte lika bra med honom längre. Jag trivdes inte med någon. Jag tvingades in i rollen som tjej. Det fick mig att må dåligt men jag förstod aldrig varför. Jag ville så gärna vara som min bror. Varje dag spenderade jag med att dagdrömma. Jag tyckte om djur mer än människor för där spelade det ingen roll om jag var tjej eller kille.
Sedan kom jag in i puberteten. Tjejerna var överlyckliga när de fick bröst och mens. Jag låtsades som om det inte hände mig. Jag försökte göra allt för att slippa tänka på det. Jag kände mig så fel och jag skämdes så mycket. Jag försökte dölja min kropp bakom stora kläder, eller så gömde jag mig hemma och låtsades vara sjuk från skolan. Sen gav jag det ett försök, jag tog på mig min systers kläder och försökte sminka mig.
Jag var så ful, äcklig och fel. Jag mådde så dåligt.
Jag passade inte in någonstans. Kände mig så ensam.
Efter det gick jag in i en svart period. Men folk trodde ofta att jag var en biologisk kille, och när någon frågade om jag var tjej eller kille klarade jag inte av att säga tjej för det stämde inte och skulle jag säga kille så skulle de skratta åt mig eftersom min röst är så ljus så istället sa jag gissa och lät det som de gissade på vara det ”rätta svaret”.
Mina vänner kallade mig inte för mitt tjejnamn för att det kändes konstigt för dem, så jag fick ett smeknamn och det dög.
Sedan slutade jag nian. Jag bestämde mig för att ge det en chans och försökte vara en tjej. Kanske skulle det gå bättre denna gång. Jag slängde alla mina kläder och började använda min systers. Det gick bra ett litet tag tills jag såg mig själv i spegeln och såg en ”tjej” se tillbaka på mig.
Jag fick panik och slutade äta. Jag ville inte ha bröst eller höfter.
Jag bröt ihop flera gånger i veckan och somnade gråtande. Det gjorde så ont i mig.
Mamma började märka vad jag höll på med. Jag berättade allt för mamma och hon sa att hon ville att jag skulle vara lycklig men att jag var tvungen att vänta för det kanske skulle ändras senare och min pappa hade det tillräckligt jobbigt redan. Månaderna gick och istället spydde jag upp det jag ätit. Jag tränade så ofta jag kunde och gick ofta iväg sju på morgonen för att mamma inte skulle märka så jag kunde träna extra.
Jag berättade till slut för pappa att jag inte klarade av min kropp längre och att jag kände mig som en kille. Han sa att det var på grund av fotbollen som jag trodde jag var kille… Jag tog en paus på fyra månader från fotbollen och försökte nöja mig med min kropp som den var. Det blev värre varje dag och jag kvävdes inombords.
Jag fyllde 17 och kom ut för mamma igen. Denna gång var jag bestämd och tänkte gå igenom detta oavsett med eller utan deras stöd. Jag klarade inte av att leva som tjej längre. Mamma var stödjande i början men gick sedan in i en djup depression.
Min syster var allt annat än stödjande och försökte göra allt för att få mig att tro att jag var dum i huvudet. Min pappa sa att jag inbillade mig allt och att om jag valde att göra detta skulle jag vara död för honom. Min bror sa inget.
Mina vänner som inte ändrade pronomen och inte kallade mig för mitt killnamn slutade jag snabbt umgås med. De flesta tog det bra däremot och blev inte alls förvånade.
Många andra transsexuella som kommit längre än mig har gett mig stort stöd och gjort mig starkare. Jag förtjänar att få leva i rätt kropp precis lika mycket som alla andra för jag är helt normal i huvudet. Det är mina kroppsdelar som blivit fel. Jag vet att jag kommer bli en fin man och hoppas att många andra transsexuella vågar stå på sig för vi är lika mycket värda som alla andra.