Jag hade precis vant mig vid gymnasiet när det började en ny kille i vår klass, C. Han var min gamla kompis pojkvän och jag kände igen honom på direkten. Jag gick fram och presenterade mig och han tyckte jag var aningen annorlunda jämfört med de andra tjejerna i klassen, jag var inte alls som dem, tyckte han!
Han gillade mig och efter ett långt samtal på en mässa med klassen blev vi riktigt bra vänner! Hans flickvän (min gamla kompis) var otroligt svartsjuk på att han och jag fått så bra kontakt! Hon tyckte att det skulle vara bättre om vi inte umgicks alls. Men vi träffade ju varandra varje dag i skolan och vi hade alltid kul på fritiden tillsammans!
Jag hade pojkvän på den tiden så C's flickvän var inte orolig att det skulle bli VI. Men en dag hände något som jag inte trodde skulle hända mig, min pojkvän gjorde slut... efter 11 underbara månader tillsammans. C fanns där och jag kunde äntligen säga hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag älskade honom. Vi var bästa vänner och vi behövde varandra.
Efter ett tag började han tappa känslorna för sin flickvän. Jag tyckte att han var ett svin mot henne för hon var lika uppriven som jag var när min pojkvän gjorde slut med mig men inget jag sa kunde ändra hans känslor för henne. Han gjorde slut...
Vi umgicks mer och mer och vi hade så underbart kul tillsammans! Han fick mig verkligen må bra och han fick mig le när jag var som mest ledsen. På sommaren åkte han iväg två veckor och jag var kvar i vår hemstad och kärade ner mig i en ny kille.
När C kom hem ville han prata med mig och jag ville träffa honom igen, jag hade ju saknat honom! Han var så seriös mot mig, det brukade han inte vara. Han berättade att han hade saknat mig så mycket att han hade gråtit och när jag hade berättat att jag blivit kär i en annan kille så kunde han inte ha kul längre. Han erkände att han var kär i mig och att han inte ville att det skulle förstöra vår vänskapsrelation. Jag bad honom att försöka komma över mig... Det var inte så enkelt. Jag gav honom tid, jag försökte hjälpa honom på alla möjliga sätt, men inget funkade.
Efter en lång tid började jag också känna något för honom. Det tog nästan kål på mig för jag ville ju inte börja få känslor för honom! Mina kompisar tyckte inte han var värd mig för att han var ett svin mot sitt ex vilket gjorde mig lite rädd... Tänk om han skulle vara lika taskig mot mig? Men inte C, min bästa vän, han skulle väl aldrig kunna göra mig illa? När jag väl berättade, började han gråta. Han hade kämpat med att försöka komma över mig utan att lyckas, han älskade mig fortfarande lika mycket.
Så för att göra en lång historia kort kan jag säga att jag aldrig har varit mer kär än vad jag är i C. Det finns ingen bättre än honom och han har aldrig sårat mig. Och att vara kär i sin bästa vän trodde jag aldrig kunde vara så bra. Jag vet att den dagen det tar slut så kommer han att finnas där och trösta mig, precis som innan. Det är bara så vi fungerar.