Min första förälskelse var med en kille som var lika gammal som jag och den var helt obesvarad. Min första kyss var med en kille som var fyra år äldre än jag och som jag inte var kär i. Min andra med en annan kille i min ålder som jag tyckte väldigt mycket om, men jag var knappast kär. Och mitt i allt detta blev jag förälskad för andra gången i mitt liv. I en tjej, återigen en som var fyra år äldre än mig.
Jag vet ärligt talat inte vad som egentligen var så speciellt med henne. Hon var ganska blyg av sig, men hade satt upp en fasad som visade en helt normal nittonårig tjej, bara det att jag såg någonting mer än allt det där. De få gångerna hon var den person jag var totalt nerkärad i, var när hennes kompis inte var med henne, och de gångerna vad det vi. Det bara blev bara vi, vi pratade inte så mycket, satt inte ens bredvid varandra, men vi var som inneslutna i en bubbla. Och nu är det försent. Jag vet inte när allting tog slut, kanske hade jag aldrig något val, fast tusentals chanser och jag tog inte en enda av dem. Kanske var det mitt livs största misstag, kanske spelar det ingen roll.
Men om jag skulle få en enda chans till, så ska jag ta den. Det vet jag nu. Jag bestämde mig den där gången när min kompis var helt hysterisk över hur otroligt söt en viss kille var, en kille som jag både hade kysst och hånglat med men som lika gärna kunde varit en telefonstolpe i hennes närhet. Då visste jag att jag inte har någonting att förlora.
Och det har inte du heller.