Kärlek kan vara skön men grym

4 november 2012 , vi blev officiellt ett par. Vi träffades på internet, på chatroulette. Jag märkte snabbt att han var intresserad, men jag hade precis lämnat ett förhållande, ville inte ge mig in på ett nytt än, speciellt med någon som bor så långt bort. Jag bor i Stockholm, han i Skåne.

Han var verkligen härlig, riktigt snäll, söt kille, så till slut fångade han mitt hjärta, och vi blev tillsammans. Jag ville träffa honom snabbt, så vi kunde bygga ett förhållande från verkligheten och inte bara genom videochatt. Men han hade inte tid eller råd och jag kunde inte åka till honom för jag var tvungen att hålla honom som en hemlighet eftersom mina föräldrar förbjudit mig att chatta med "främlingar" på internet.

I alla fall, vi tjafsa rätt mycket, men det kändes som att det gjorde oss starkare.1 mars 2013 , träffades vi äntligen! Det var den mest underbara dagen i hela mitt liv, mina känslor var till och med starkare för honom i verkligheten. Jag älskade honom, jag älskade honom så himla mycket. Min första äkta kärlek.

Han gav mig en ring, vi förlovade oss. Vi målade upp den här framtiden om att gifta oss när jag blir 18 och senare ha barn, familj. Jag vet att många då tänker att jag är dum som tänker så, för ung och han bor långt bort det kommet aldrig hända.

Vi började bråka mer ett tag, så vårt förhållande tog ganska mycket av mina krafter. Men jag trodde ändå på oss, på framtiden. Andra gången vi träffades sa han att han älskar mig så mycket, att han aldrig aldrig kommer lämna mig. Han sa till mig också att jag ska berätta för min mamma, så han kan träffa min familj någon dag. Och det gjorde jag, jag berättade för mamma samma dag (dock inte hela sanningen) och jag kände att jag öppnat dörren för vår framtid.

Två dagar senare hade vi ett stort bråk. Han sa till mig att han ville lämna mig. När jag hörde dessa ord fick jag panik. Jag har aldrig i mitt liv känt sådan smärta i mitt hjärta eller överhuvudtaget. Men jag älskade honom så jag kämpade och kämpade med att behålla honom. Han sa sen att han inte alls kommer lämna, att han bara var arg och sa det då.

Men nästa tjafs sa han samma, att han ska lämna, och samma historia händer igen, jag slåss för honom och han säger att han va bara arg. Och det händer igen och igen och igen, i två veckor. Jag var på väg flera gånger att hoppa på tåget till honom för att vinna honom tillbaka. ALDRIG ska jag låta mig förlora honom, min själsfrände.

En dag sa han till mig, att han ska åka tillbaka till Irak och att det är därför han vill göra slut för han klarar inte av att lämna mig. Allt som varit så ologiskt fall plötsligt på plats, och jag förlät honom för allt. Jag kände mig riktigt lycklig! Som att allt skulle ordna sig, som om Gud svarat på alla mina böner. Aldrig har jag varit så lycklig! Han skulle till Irak 2 år, bo lyckligt med sin mormor, få bra utbildning och välbetalt jobb, komma tillbaka om 2 år när jag fyllt 18 och vi gifter oss. Kalla mig galen men det är vad man hoppas när man älskar någon. Och eftersom jag är muslim får jag inte röra honom innan äktenskapet, så det var perfekt att han är i Irak då och vi inte ens kan röra varandra.

Men samma dag, sms:ar han mig och säger att han ska på fest. Sen säger han "är det ok om jag raggar på tjejer?" Jag blev helt stum, svarade ja det är ditt val men kom inte och säg att du älskar mig då, och han svarade bara ok. Han säger sen att vi aldrig aldrig kommer att bli tillsammans och att vi aldrig kommer att ha ett förhållande igen och att han inte vill ha förhållande med någon just nu. Efter allt som hänt säger han så till mig. Som om han putsat mitt hjärta helt rent och helt, för att sedan kasta det och krossa det mer än någonsin. Jag kunde inte säga något, jag kunde inte gråta, jag blev bara svag i kroppen, skakade. Jag kände mig bokstavligt talat död, och smärtan, smärtan i hjärtat va så svår att jag trodde att det när som helst skulle komma blod ur min mun. Aldrig skulle jag kunna se på honom efter detta.

Jag stängde av mina känslor helt, som om inget hänt, men 3 dagar senare ringer han och säger att han saknar mig och älskar mig. Jag ville inte svara först, tänkte jag kan inte släppa in honom i mitt hjärta igen, men det gjorde jag, och trodde vi var tillsammans igen, men 2 dagar senare säger han igen att vi aldrig ska vara tillsammans och krossar mitt hjärta igen.

Och detta repeteras av honom ett flertal gånger, krossar mig igen och igen och igen. Sen hittar han till och med en ny tjej, 3 veckor efter vi gjort slut helt, som om jag aldrig betytt något. Hur kunde han ge mig denna ring, kalla mig hans liv och sen bara kasta mig så här?

2 veckor senare dumpar hans nya tjej honom och han kommer så klart till mig. I några dagar nu har han försökt få mig, sagt förlåt, att han skäms, att han älskar mig, gjort stort misstag. Jag smälter, jag är inte kall mot honom, jag älskar honom fortfarande, han är inte den där elaka som sårade mig länge han är min söta rara älskling igen.

Ska jag ta honom tillbaka efter allt? Ska jag sätta mitt hjärta i sån fara igen? Jag har till och med blivit involverad med en av mina vänner, och vi har hamnat lite utanför "the friend zone", dock kommit överens om att inte ha förhållande eftersom jag fortfarande älskar mitt ex.

Det har nu snart gått 7 veckor sedan han lämnade mig. Han smälter mig med sina ord men jag tvekar. Jag är rädd. Jag älskar honom men har inte förlåtit honom.

Kärlek kan vara skön men även grym. Att få ett krossat hjärta är det värsta som finns. Att hitta äkta kärlek är svårt i detta liv. Men jag hittade den. Men med denna kärlek kommer grymhet, svårigheter, smärta och tårar. Är den värd allt detta?

Anonym