Finns inget bättre

Nära slutet av år 2014, 27 november för att vara exakt, satt jag på en spårvagn, efter att ha varit och kollat på den sista delen av Hungerspelen, och fick plötsligt en notis. Det var en vänförfrågan på Facebook från en kille som hade börjat i min klass innan sommarlovet.

Senare när jag hade kommit hem, märkte jag att han hade skrivit några emojis till mig på privatchatten, och jag svarade honom med ett enkelt ”hej!” Vi började en konversation som varade ungefär en timma. Han var trevlig. Dock så hade jag sett honom i klassen som en väldigt barnslig och retsam typ. Det var han verkligen inte när vi chattade. Han var motsatsen; han var snäll, schysst och rolig.

När jag gick och la mig så tänkte jag vidare på honom. Dock stoppade jag mig själv snabbt från det eftersom jag inte ville gå igenom samma sak som jag gjorde under de senaste fem åren, fast för en annan kille. Jag tror ni fattar vad jag pratar om nu; kärlek. Jag var rädd att jag skulle falla för den här killen. 

Dagen efter hade vi en jättestor inlämning och jag var knappast halvvägs färdig med den. Så på kvällen, när vi skulle lämna in den och då jag fortfarande inte var klar med den, gissa om jag var stressad! Klockan passerade tolv, jag fick panikångest och började gråta som jag inte gjort på länge. Då skrev han till mig. Det bokstavligen kändes som en ängel hade släppts ner på jorden för att rädda mig från min ångest. Han skrev "lycka till" och skickade en selfie med han och tummen upp. Vi fortsatte konversationen till klockan tre, och den lägger fortfarande ett leende på mina läppar när jag tänker på den.

Saker och ting ändrades när 2015 slog in. Det fanns en period då han inte verkade lika intresserad att prata med mig och det gällde i kanske några veckor. Men vi pratade fortfarande.

Men ungefär april-maj så var vi väldigt flörtiga med varandra. Han släppte några ledtrådar här och där om hur han tyckte att jag skulle passa med hans efternamn. Han brukade även kalla mig för hans, och ”his girl”. Han berättade även om att han tyckte att jag är unik.

Ändå så lämnade han mig.

22 dagar. Det har gått 22 dagar sen jag senast pratade med honom. Det kanske inte låter så mycket, men vi brukade bokstavligen prata varje dag med varandra. Han skrev inte varför, eller vad som fick honom att sluta prata med mig. Detta var det jag var rädd för när jag blev kär i honom. Varför?

Jag känner inte för att gråta alls. Jag känner mig bara tom. Det känns som om min kropp är här, mina inälvor och organ och allt levande är inne i min kropp och fungerar som det ska. Men mina känslor känns som om de har blivit borttagna.

22 dagar är inte mycket. Men det är mycket för en tjej med ett lätt brustet hjärta och höga förhoppningar. Det är mycket för någon som litade på en person så mycket att man sänkte sin sköld.

Men allt kommer gå bra. Och för ni där ute som också har upplevt samma känsla som mig, eller som kanske upplever det nu; ni klarar det. För om jag klarar det, så gör också ni det.

Jag skulle aldrig kunna hata honom. För alla hinder som han har hjälpt mig gå igenom, så skulle jag aldrig hata honom. Inte en gång under de sex månaderna vi pratade mådde jag dåligt. Jag var glad. Och för det skulle jag aldrig kunna hata honom.

Han var den enda personen som jag inte ens behövde förklara varför jag var ledsen, han fanns ändå här för mig. Och 27 november, det finns inget bättre än det.

Anonym