Vägrar följa normen

Jag är en tjej på 13 år som alltid har varit annorlunda. Jag har sen jag var ganska liten misstagits för en kille då och då, på grund av mitt korta hår och min ovilja att klä mig i kjol. Jag har också alltid varit ett år yngre än de i min klass, men det märks inte på mitt utseende.

När jag var nio flyttade jag, och på den nya skolan var det tydligt att klasserna snabbt dömde en ny efter utseendet. På grund av detta började jag låta håret växa ut, jag använde mer "tjejiga" kläder och jag försökte passa in. Det hjälpte inte. Jag räknades som tönt hela mellanstadiet, och retades av det "coola" gänget.

På högstadiet fick jag en ny klass, där de gamla plågoandarna inte fanns. Bara mina två bästa kompisar och ett par killar från mellanstadiet var i klassen, och jag kunde tänka över vad jag egentligen ville vara. Vid det här laget hade jag vant mig vid att ha kjol, det kändes inte längre lika fel, men det var skönt att kunna gå i kläder jag ärvt från kill-kusiner igen. Hela min kroppsform var då mer manlig än mina klasskompisars, och byxor för tjejer kunde jag knappt ha.

I åttan klippte jag håret riktigt kort, och började då också fundera på min könsidentitet och sexuella läggning. Jag kom på att jag varken kände mig som en tjej eller en kille, utan nånstans mittemellan. Möjligen lite mer åt tjejhållet. I samma veva skaffade jag mig flera nya intressen, och min världsbild från mellanstadiet, där alla normer skulle följas till punkt och pricka, rasade samman fullständigt. Jag började föra diskussioner med mina kompisar om just normer runt könsidentitet och sexuell läggning.

Mina föräldrar är helt okej med allt det här, och de stödjer mig fullständigt. Under hela min uppväxt har jag dessutom haft vänner som dunkat mig i ryggen när det har behövt, så jag är ovanligt lyckligt lottad. Men jag tror, att om man har en tillräckligt stark vilja, så kan man ta sig över alla berg.

Norm-motståndare