Till slut fick jag vara den jag är

När jag var liten, mellan att jag var tre år till att jag var åtta år, har jag alltid lekt med killar, alltid varit framåt, brottats och skojslagits.Min mamma har alltid varit mån om att tjejer och killar ska behandlas lika. Och hon har låtit mig vara mig själv, hon behandlade mig ALDRIG på något särskilt sätt för att jag är tjej. Hon har låtit mig växa upp till den jag är nu och har alltid älskat mig. Så även resten av min familj och mina dagisfröknar.

Men när jag började i skolan förändrades allting. Min familj lät mig inte riktigt vara den jag ville, inte mina vänner och inte mina lärare. Mamma slet hårt med att få mig att vara mig själv, men tyvärr hjälpte det inte. Jag var fortfarande en könskrigare, men jag blev ändå den där tysta ungen som satt längst bak i klassrummet och var bara snäll mot andra människor, men inte mot sig själv.

Åren gick och jag blev allt blygare. Men en dag när jag började i femman kom en av de lärare som är med i trygghetsteamet, som jobbar med att alla elever i skolan ska må bra. hon knackade på klassrumsdörren och sa: kan jag få prata lite med dig? Jag la ifrån mig mina böcker och gick ut till henne i grupprummet. jag trodde att jag hade gjort något fel, och blev jättenervös. Då sa hon: Vill du bli kamratstödjare? När hon sa det hände någonting i mej. Jag blev mer självsäker, och var inte rädd längre för att gå in i mej själv och se vem jag var. Så när jag kom hem satte jag mig ner och tänkte enbart på en fråga: vem är jag?

Det gick flera månader jag var inte lika blyg. Jag hade lagt ihop massa saker och fick reda på att jag var queer. Jag fick vänner i klassen. Det var två killar som vi kallar I och E. De var emot alla och som inte var hetero, men tog jag mod till mig och berättade att jag var queer. De undvek mig i flera dagar och snackade skit om mig. De berättade för alla i klassen att jag var queer.

Sedan gick det flera månader. Och ingen i klassen hade sagt ett ord till mig. Det enda de sa var hej, hejdå och tack. Jag blev ledsen och pratade med mamma. Hon hjälpte mig och stöttade mig. Hon sa till mig att försöka hjälpa de andra på traven så de vågar. Och det gjorde jag. Och efter ett tag kom I och E tillbaka till mig. De accepterade mig nu och så gjorde hela klassen. De behandlade mig inte som om jag var en tjej, och inte som att jag var en kille heller, de behandlade mig som den jag är.

Och vad ville jag säga med detta undrar ni? Jo jag vill säga till er att man inte ska ge upp, att man ska berätta vem man är. Det är svårt, jag vet, jag har varit med om det själv. Men lika många som föraktar dig och tycker illa om dig, lika många beundrar dig och lockas av att vara i din närhet. Men de vågar inte. Så du ska hjälpa andra människor på traven på så vis hjälper du även dej själv.

 

Anonym