Önskar jag vaknade som kille

Jag är en tjej, det får jag veta varje dag. Jag blir alltid ihopklumpad med tjejer. Jag hör alltid folk säga "Alla tjejer är si eller så", men det är inte jag.

Som liten såg jag ut som en liten prinsessa, men inom var jag en kille. Jag har kört fyrhjuling hela mitt liv, jag älskar att bli smuttsig och lerig har alltid gjort det.

När jag gick i trean fick jag utbrott av ilska och jag slog bokstavligen ner alla i min väg, alla blev rädda för mig. En tjej som slåss OMG det var tydligen det konstigaste någonsin.

Jag blev utestängd och ensam, och slutade vara "grabbig".

Nu är jag äldre, jag har fortfarande nästan inga vänner. Jag tror ibland att alla är rädda för mig. Det är svårt att vara stark när saker förväntas av en, när alla tänker att man ska vara på ett visst sätt bara för att man är tjej. En tomboy har jag länge känt mig som, men det är mer på senare tid som jag mer börjat reflektera över det.

Jag har ingen att prata om det med, och på något sätt känns det pinsamt.

Jag har haft problem med min kropp, har det fortfarande. Varje dag vill jag inte vara jag, jag vill inte vara tjej. Jag vill inte ha mens eller bröst. Jag gråter dagligen över att jag inte vet.

Jag vill bara att folk ska se mig för vem jag är, att killarna jag är med ska se mig som en av dem. Att någon ska förstå utan att jag ska behöva berätta.

Att jag vågade berätta för någon. Att jag kunde fälla ner min fasad och lita på folk.

Jag går i åttan nu och det är svårt att skaffa vänner. Jag är ensam och förvirrad. Varje morgon vaknar jag och önskar att jag vaknade upp som kille, eller att något skulle vara anurlunda.

Mitt postiva liv...

Anonym