Jag vill komma ut!

Ända sedan jag var liten tyckte jag om saker som var typiskt "pojkaktiga". Jag lekte aldrig med Barbie-dockor eller klädde ut mig i glittriga och paljettbeströdda klänningar, utan jag lekte med svärd och sköld i målat trä, spelade datorspel och byggde Lego. Jag lekte med pojkar, för de var ju mycket roligare än flickorna. Vi vrålade som lejon och hoppade vilt, flickorna ville bara sitta stilla som små duktiga prinsessor. Jag var också flicka, men inte var jag som de andra.

 Sjätte klass, puberteten. Pojkarna skjöt i höjden, fick småfjun i ansiktet och kom in i målbrottet. Flickorna fick mens, brösten började växa och höfterna blev bredare. Jag fick ångest. Jag skulle ju inte ha bröst eller breda höfter. För att inte prata om det månatliga långfingret från min livmoder till mig; mensen. Men jag kunde inte säga något, för ingen förstod ju.

Intresset för det motsatta könet blommade, och snart kändes det som alla hade pojk- och flickvänner. Det enda jag hade gemensamt med flickorna var intresset för killar. Jag blev störtkär i en kille jag såg i skolkatalogen, han gick i nionde klass vid det laget. Åh, M. Så som jag drömde om honom. Givetvis blev vi aldrig tillsammans, inte ens sågs vi, men ändå kändes det som att jag hade honom där. Tänk vad hormoner kan göra med hjärnan.

 Jag är nu 17 år gammal, snart 18 år. Jag går andra året på gymnasiet och har valt den bästa linjen för mig; bild och form. Mina klasskompisar och jag är som en stor familj, och personalen på min skola är helt underbar. Med dessa är jag trygg att leva ut vem jag är; en 17-årig kille. Jag använder mina rätta pronomen, och det gör alla på skolan också. Givetvis kan någon råka säga fel då och då, men jag kan ju inte bli arg. Det värsta man kan göra när man blir felkönad av misstag är att bli arg på personen, och framför allt är det respektlöst att t.ex. skrika på denne, kanske till och med använda sig av fysiskt våld.

Jag brukar säga att flickan jag var har dött, men egentligen har hon ju inte funnits.

Men min mamma gnäller på unga transsexuella och klagar på hur "unga var normala när hon var ung och ingen skulle spöka ut sig eller vara någon hen". Den enda gången hon verkar tycka det är någorlunda okej är om det ursprungligen har varit en homosexuell man eller kvinna, annars verkar hon se transsexualism som en omöjlighet, nästan ett fel.

Givetvis förstår hon inte vad begreppet betyder eller vad det innebär, men ändå är orden som dolkar i min mage. Tänk om hon bara visste. Tänk om hon visste att hennes lilla flicka inte finns längre. Om hon visste att det egentligen är en liten son hon fick. En homosexuell son.

Trots att jag är förkrossad över att jag inte har hår på bröstet och i ansiktet, en platt bröstkorg med små bröstvårtor och vårtgårdar, mörk röst och framför allt inte ett manligt könsorgan så kan jag inte förneka att jag endast blir attraherad av män, både romantiskt och sexuellt.

Men hur ska min stackars mamma kunna förstå att jag är både transsexuell men även attraherad av män? Tiden går, och jag måste snart ut. Ut ur garderoben och råkuta till ungdomsmottagningen för att påbörja min transutredning. Men jag är fast. Det hjälper inte hur säker jag än är, utan så länge jag inte har min mammas stöd så kommer det aldrig gå.

A, 17 år