Jag är som jag är!

Jag är en tjej som är 14 år som alltid har varit lite udda. Jag har alltid varit ett lite "weirdo", en outsider. Men det är inte något jag ser som negativt eller har varit mobbad/utsatt för.

När jag var yngre var jag ofta mycket förvirrad över min identitet,det var mycket som stämde men ändå inte. Jag kunde vara en rosa prinsessa samtidigt som jag var en tuff rockbrud, en manlig kille samtidigt som en feminin tjej, bisexuell samtidigt som jag var asexuell.

Dom här funderingarna förföljde mig ända till en dag då jag vaknade och tänkte "nä, nu får det vara nog!" jag tog hunden och gick, gick bort, bort från allt. Under tiden jag gick skingrade jag tankarna och gjorde en stor kartlägning av mitt liv. Jag var ute och gick i flera timmar utan något riktigt mål, men återvände sedan hem gladare och lättare än någonsin, det var den bästa promenaden jag gått någonsin!

Så nu när någon frågar vem jag är så svarar att jag är jag. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna gå så rakryggad fram med glammrock i lurarna, mitt meterlånga rödfärgade hår svajande bakom mig och ha tankarna på helt annat håll än snygga killar, bland mina blå-ögda blonda klasskompisar som står och putar med läpparna i alldeles för tajta märkesjeans.

Jag har turen att ha förstående familj och kompisar, men jag tror att jag är den jag är idag mycket på grund av mig själv och att jag vågade ta tag i mig själv och fråga: vem är jag? För vad spelar det för roll i om jag blir kär i killar, tjejer eller ingen av dom? Om jag är kille eller tjej?

Jag har kommit fram till att jag föddes i en tjejkropp men i hjärnan är jag en kille som är transsexuell och blir kär i vem som helst, för jag är unik och ingen är som jag! :)

Anonym