Jag är jag!

Hej alla som vill läsa vad en transkille har skrivit. Jag ska berätta om vad som hände mig för ungefär ett halvår sedan.

För ett halvår sedan låg jag i min säng mitt på dagen och gjorde vad jag brukade göra då, stirra upp i taket och intala mig själv att jag var en idiot som inte dög till någonting. Att jag var fet, ful, självisk, obegåvad, klumpig, och att det inte var konstigt att de tre vänner jag har inte bryr sig om mig eller mobbar mig.

Jag var en misslyckad tjej, alltså jag var "otjejig" och därför hittade jag på att jag var transsexuell även om jag inte riktigt passade in i rollen som kille.

Jag hade tänkt klart och satte på datorn. Den var seg som vanligt och jag trodde att det berodde på att jag var så misslyckad att inte ens datorn brydde sig om mig. När jag hade loggat in så sökte jag direkt på bilder av transsexuell. När jag skulle scrolla neråt råkade jag trycka på en bild av ett papper där det stod "vi transkillar är precis som andra människor. vi är inte på ett speciellt sätt allihop utan vi är våran egen snöflinga som inte liknar någon annan. Precis som andra killar kan vi gilla rosa, gulliga saker, kläder, dans. Vi kan ha intressen som liknar mer en tjejs. Vi kan vara dåliga på allting som killar enligt normen gör. Det är inte din personlighet eller ditt sätt att tänka som bestämmer din könsidentitet, det är vad du själv upplever eller identifierar dig som. Identifierar du dig som transkille ÄR du transkille."

När jag läste det kändes det så bra och jag tänkte "herregud han har ju rätt jag är transkille om jag vill vara det. Jag måste inte vara "manlig". Jag är ju redan kille för jag identifierar mig som en. Jag är inte en misslyckad tjej eller en misslyckad transkille! Jag är jag! Och jag ÄR och FÅR vara den jag vill!!!"

Jag var fortfarande fet, ful och obegåvad men jag var jag. Jag fick vara den jag ville och jag behövde inte förändra mig. Jag kände mig inte tom och värdelös längre jag hade ett innehåll: min själ som var mig själv till 100 procent. Och jag var värdefull för att jag inte just då men nu älskar mig själv.

Men nu när jag tänker efter och inte är så negativ mot mig själv är jag ju inte helt obegåvad. Jag kan konsten att vara den jag är och älska den personen. Jag har också en massa andra talanger men det är den som är viktigast. Att älska sig själv. Det kanske låter som om jag säger till er att man ska vara självisk men det gör jag inte. Jag säger att man inte ska se ner på den lilla ömtåliga fina personen som alla är innerst inne. Även om man har ett hårt skal ska man vara rädd om sin insida för jag och många andra har märkt att livet blir så mycket vackrare och roligare både för en själv och för sina medmänniskor om man älskar sig själv precis som man är.

Anonym