Jag är inte gay för att vara glad

Jag tyckte inte om att vara homosexuell. Att vara homosexuell associeras med att vara bög, och att vara bög innebär att man utsätts för skämt, rädsla(fobier) och andra konstigheter. Just så är det. Att vara bög innebär att vara konstig.

Det har varit så mycket trams, onödiga verser kring att vara homosexuell. För varenda gång jag har sagt att jag är homosexuell så har det alltid varit en slags "take it or leave it".

Jag har i princip enbart killkompisar, varför det? Jo när jag gick i ettan(grundskolan) så blev jag och min tjejkompis mobbad för att hon skrev att hon älskade mig och la teckningen vid min hylla som var ganska öppen i vardagshallen. Det var en enorm hysteri. Jag förstod ingenting om varken hur eller varför. Alla sa till mig att vi hade varit nakna när jag var över hos henne, det enda jag tänkte på att det var inte "sant". Alla spred lögner. Men det är kanske en annan historia så som att det var faktiskt roligt när man var hos henne, att vi lekte o så där. Men att bli utsatt för hatet, eller ja retskapet var långt mycket värre tyckte jag, speciellt när man var just 7 år. 7 år och man fick inte ens tycka om en tjej som kompis.

Därför blev det inte så svårt, som jag först trodde, att komma ut som homosexuell. Eller ja förutom för den första jag kände jag hade känslor för. Han hade samma namn som mig men en annan bakgrund.  Men tyvärr var det hans föräldrar den här gången som bestämde sig för att inte låta mig få se honom igen.

Att förlora en vän för enbart ha vart en kille istället för en tjej är lika patetiskt som sorgligt när man hade ju känt honom i två år! Nu har det gått tre år sen jag fick senast kontakt med honom och jag saknar honom än idag. Att det hela har varit så onödigt och att folk inte kan förstå hur jag kan inte släppa honom gör mig bara mig själv ledsen för att jag tyckte om honom, kanske nu som vän. Och jag gjorde inget fel men det verkade som att allt fel plötsligt hände på grund av mig.

Det var kanske för att han var otroligt viktig för mig, han var där för mig, alltid även om han nog inte var medveten själv om det. Jag tyckte om honom.

Att vara homosexuell innebär nog precis lika mycket som att vara hetrosexuell, man berättar om vem man tycker om bara att till skillnad från det hetrosexuella, så gillar man samma kön. Alltså det könet som bara tjejer ska "få" gilla.
Vissa påpekar att det är "onaturligt", jag tycker att om man är verkligen kär i killen man är i, så spelar det ingen roll om det så var en bomb på mannen jag älskade, jag skulle vara med honom ändå. Lika galna skulle vem som helst vara tycker jag över att få vara med den man vill vara.

Så varför är vi så blyga om att vara kär? Jag är inte gay för att vara glad, jag är homosexuell för att säga att jag tycker om killar. Och det är kanske lika naturligt som att inte dö av ett äpple.

Anonym