Jag är kille!

Jag har alltid känt mig felplacerad. Ända sen jag började förskolan har jag inte känt mig som de andra tjejerna, jag lekte alltid med killarna och dinosaurierna och bilarna och ville inte vara i dockhörnan med tjejerna. Tjejerna retade mig för hur jag såg ut och betedde mig, och mina kläder. Jag började hata att vara tjej. Jag har alltid haft typiska killkläder och kommer mycket bättre överens med killar.

Jag hade en period då jag började gymnasiet då jag försökte anpassa mig, ta på mig lite tjejigare kläder och bete mig lite mer som tjej och så, men det kändes hela tiden som jag ljög. Jag kände mig äcklig och falsk och att jag försökte vara tjej bara för andras skull. Det kändes aldrig som att jag kunde vara tjej på riktigt och det slutade med en depression. Jag föll in i mörker och självmordstankar. Jag hatade mig själv.

Sen lite senare den sommaren som följde tog jag tag i mig själv och frågade mig; Vem är du egentligen? Jag började sätta på mig "killigare" kläder igen och började klippa håret igen. Det kändes mycket bättre. Jag har också börjat få känslor för tjejer och är till och med kär i en tjej! Jag blir glad när folk misstar mig för kille och reagerar negativt på när folk säger "hon" eller "tjej" till mig. Känslorna blir starkare att jag nog inte är tjej, jag är kille. Nu är jag helt övertygad. Jag är kille!

Jag har dock väldigt svårt att acceptera mig själv fortfarande. Jag är smal och inte så kurvig men jag hatar min kropp ändå. Jag är en kille fångad i en tjejkropp.

Jag är rädd för att komma ut på riktigt. Att folk inte ska ta mig på allvar, säga att jag bara vill ha uppmärksamhet eller att det bara är en fas. Jag har redan hört det så många gånger. Det är inte mycket som sårar mig, men att folk inte tar detta på allvar sårar mig djupt. Men jag kommer fortsätta kämpa!

Emil, 16 år