Har precis kommit ut

Jag är en 13 årig transkille. Jag har aldrig känt mig som en tjej, den saken kom aldrig på tanke. Jag var alltid så olycklig i min kropp, och hatade att gå och handla sådant som till exempel kläder, just eftersom att jag aldrig fick köpa det jag ville. Det var alltid feminina affärer så som Lindex, vilket jag INTE hade något intresse av. Det mesta ärvde jag av min äldre bror.

När jag började lågstadiet var det ganska uppdelat i tjejer och killar. Men värst var det i mellanstadiet. Jag minns tydligt hur jag HATADE idrott eftersom jag alltid var tvungen att vara i tjejernas omklädningsrum och det var så fruktansvärt obekvämt och pinsamt för mig. Tänk dig som tjej att vara fast i killarnas omklädningsrum, ungefär så pinsamt var det!

Sedan fick jag många frågor så som "Varför byter du om på toaletten?" och en del konstiga blickar pågrund av att jag alltid stod och höll för handduken för mina bröst.

Puberteten var nog det mest traumatiska för mig. Mensen kom, och i samma takt startade min depression. Att se brösten växa var nog det värsta. Jag började använda sports-BH:ar, binda brösten. Vad som helst för att slippa se dem! Den människan som jag såg i spegeln var inte jag.

För två veckor sen kom jag ut för min skolpsykolog. Jag i princip brast ut i gråt om att jag hatade min kropp och kände mig så fängslad i den. Det var så extremt frustrerande och ångest-triggare att bara se mig själv i spegeln. Jag försöker dock fortfarande att lära mig att älska mig själv, och har insett att jag, i hela mitt liv, måste komma ut för folk. Och med tiden har jag insett att det blir lättare och lättare.

Jag har fortfarande min mamma, min bror, mina kompisar och lärare att komma ut till. Men jag har fortfarande hopp.

Och jag måste förstå, att oavsett om någon accepterar mig eller inte, spelar inte någon roll. Jag vet vem jag är. Jag vet att jag är en kille, och det är det ända som spelar någon roll.

Känn aldrig att det är ditt fel! Det finns hjälp som du kan få. Ingen väg är rak. Alla har vi det svårt, det är bara att ibland är hjälpen närmare än vad man tror.

Anton