Skönt att komma ut

Hej!

Jag är transexuell kille som har kämpat mot depression i flera år på grund av vilken kropp jag just nu lever i och såklart av andra orsaker.

När jag var liten så hade jag aldrig känt mig som en tjej och hatade att ha på mig 'tjej' kläder. Men mina kompisar sa alltid åt mig att vara feminin och vara som alla andra tjejer... Men det kändes inte rätt.

När jag började i ungefär 5:an så satt jag i mitt rum och önskade att jag skulle sluta ha mens och att mina bröst skulle sluta att växa. Men såklart så blev det bara värre jag fick större bröst och blev kurvigare än andra tjejerna i klassen.

Och då så fick jag depression och fatta inte alls varför det här händer just mig och fatta inte varför jag inte var den där feminina starka kvinnan som alla andra var. 

När jag började 6:an så blev tankarna värre och värre och jag började äta för mycket och blev mer och mer deprimerad och jag börja spela rollen som den starka tjejen i klassen som älskade sin kropp... Jag kände mig så falsk möt mina kompisar.

När jag började i högstadiet så började jag se kuratorn i skolan och pratade om allt möjligt förutom att jag kände mig som en kille och inte som en tjej och senare började jag gå till BUP, som är ett jätte bra ställa att gå till.

Sen efter en månad så hände det värsta i hela mitt liv... Jag hade försökt att ta självmord men innan jag försökte att ta självmord berätta jag det för mina föräldrar och jag åkte på engång upp till sjukhuset och fick tabletter för min depression.

Men efter månader och månader så kom jag ut till min familj pågrund av att jag aldrig pratade om hur jag mår och var alltid arg så min syster var helt förstörd också var mina föräldrar.

Vi körde en lek där vi skulle säga pinsamma saker om sig själv och först började de först och sedan jag. När jag berättade så började alla gråta och hålla om mig så hårt att jag höll på att svimma XD.

Efter det hände så sa jag det till kuratorn och till BUP och vi började att prata om vad jag kunde göra men jag är så glömsk så jag har nästan glömt vad de sa till mig men det var säkert något bra.

Sedan började jag komma ut till min släkt och mycket senare till de bästa vännerna jag någonsin har haft! De är helt underbara!

Depressionen är fortfarande med mig och jag hatar det så himla mycket men jag vet att jag inte kan ge upp nu för jag har så underbara människor runt mig som älskar mig för vem jag är och som jag älskar dem med.

Anonym