Saknar dig!

Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går. Soundtrack: Vart jag än går, Stiftelsen.

Du är en så stor del av mig och jag känner mig så ensam utan dig, tunn, tunn känner jag mig. Det bästa och det värsta. Tårar och skratt. Rädsla och trygghet. Kärlek och hat. Rebelliskhet och osäkerhet. Allt vad en tonår rymmer. Allt det var du.

10 år senare sitter jag på en av stolarna i ditt kök. Du har bråttom iväg, men ditt svar på mitt spontanbesök är ändå att släppa in mig. Jag kan inte läsa av dig. Vilket kanske är det värsta. Jag vet inte vad du känner och tänker längre. Tycker du det är roligt att träffa mig? Eller vill du bara slippa mig?

Efter lite stelt prat i en kvart om våra universitetsstudier, familjer, boendesituationer, sommaraktiviteter, cyklar jag ifrån dig. Cyklar genom vår uppväxtort, den vi en gång lämande tillsammans, hem till gården, hem. Helvetet brakar lös. Jag saknar dig och förstår inte vem jag är utan dig. Det river i bröstet. Jag vill vara med dig. Jag vill veta vad du tänker, vad du känner, jag vill veta vad du är rädd för, vad du tycker om världen, vilken serie som håller dig uppe lite för länge på kvällen, jag vill veta vilka dina favoritstrumpor är.

Idag har jag febrilt letat efter något i mitt nuvarande hem, som påminner om dig. Något foto, ett brev, har jag kanske kvar något av dina gamla klädesplagg? Har jag kvar något från tiden vi bodde ihop, någon möbel, vad som helst?

Jag hittar inget. Jag hittar inget och det gör så ont. Jag vill sätta mig på tåget nu med detsamma, kartongerna med alla brev och bilder är ju bara 4 timmar bort. Jag vill läsa varenda ord du någonsin har skrivit till mig.

Jag har älskat dig i 10 år nu och det känns som att jag alltid kommer göra det.

Saknardig, 23