Kära pojkvän

Kära pojkvän.

Vi har kanske inte känt varandra i flera flera månader, ett år eller en livstid. Vi har aldrig riktigt haft en konversation face to face. Eller jo kanske om "Ska vi bara sitta här?" "Ja haha.." räknas, knappast. Nu kommer ni bara "Men va hur kan ni vara tillsammans om ni aldrig pratat?"

Vi båda skulle väl bäst beskrivas som "blyga", han kan inte språket jättebra och numera bor han 177 kilometer bort.

Vi skrev varje dag, hela tiden. Jag frågade när han skulle hälsa på och han sa alltid "Snart". Helt plötsligt en dag så var han i min stad. Det var det bästa som hänt, samtidigt visste jag inte vad jag skulle göra. Det slutade med att jag tog med en vän till stan för att träffa honom, han hade också med sig en vän. Det var det stelaste.

Nu några månader senare. Det är "Slut". Eller egentligen är vi officiellt tillsammans men vi skriver aldrig längre. Det liksom bara slutade. Jag trodde jag tappat känslorna för honom och han för mig. Men nu idag denna fredagskväll i september så tänkte jag på honom på ett riktigt bra tag. Jag tror inte jag riktigt tappat alla känslor för honom. Kommer nog alltid att tycka om honom lite mer en andra.

Tack du som fick mig att känna mig älskad av något som jag kunde kalla pojkvän. Tack.

Anonym