Vad är det som saknas i mitt liv?

Varför kan inte jag också ta plats? Det finns egentligen ingen och inget som hindrar mig från att säga min åsikt, från att uttrycka mina känslor och funderingar. Förutom mig själv förstås.

Jag vet att jag borde synas mer, höras mer. Jag vet att jag inte bara ska iaktta och förundra mig över andras agerande. Jag vet att om jag vill bli ihågkommen så måste jag dra mitt strå till stacken och faktiskt stå upp för mig själv. Jag måste bevisa för världen att jag är viktig.

Det finns så många tankar som aldrig lämnar mina läppar. Aldrig någonsin. Varför vet jag inte riktigt, kanske är jag rädd, kanske tror jag att ingen bryr sig. För varför skulle någon lyssna på lilla mig?

Det är fel att tänka så, för visst är jag minst lika betydelsefull som alla andra. Men det känns inte alltid så. Tyvärr. Jag vill inte säga något nedlåtande, något som visar de ibland för bestämda åsiker som jag har.

Fast å andra sidan så är det en del av mig. Det är liksom mina andra egenskaper något som omgivningen borde få ta del av och acceptera. Men jag väljer vilka delar av mig själv som jag visar.

Jag har svårt att vara öppen. Jag vet. Det känns fel att släppa in andra i mitt privatliv, dela med mig av mina bekymmer och tvivel. Varför behöver de veta? Ibland måste det bara bli sagt. Jag borde sluta grubbla över småsaker, varför kan jag inte bara säga som det är?

Jag kanske försöker hålla uppe en fasad av perfektion. Bra betyg, jobb, träna, vara lagom social. Jag vill mer än jag klarar av. Eller klarar jag kanske av allt? Hur ska jag veta om jag aldrig kan höra någon annans åsikt, eftersom de inte vet? Ingen ska oroa sig för mig som jag oroar mig för andra.

Det finns ingen anledning att avlasta mina problem på någon annan, de är ju mina och jag måste lösa dem. Kanske är det därför jag håller mig mycket för mig själv. För att ingen annan behöver vara med. Mitt liv är mitt problem. Ingen annans.

Ibland undrar jag hur andra ser på livet. Vad är deras ambitioner? Bekymmer? Attityd och inställning? Hur ser de på mig? Är jag en tråkig, tillbakadragen, reserverad plugghäst eller en snäll, ambitiös, rolig tjej? Innan jag vet hur jag ser mig själv kan jag ju inte förvänta mig att få reda på hur andra ser mig.

Jag intalar mig själv med att jag är nöjd med mitt liv. Jag har en familj som bryr sig, kompisar som stöttar och bra betyg som grund för vidare studier. Ändå känns det som om något saknas. Det där något förstör hela tillvaron. Om jag bara kunde ta reda på exakt vad det är. Om ändå livet vore så enkelt.

 

Ensam men ändå inte