Önskar att någon ska se mig

Ibland vill jag bara att någon ska se på mig och verkligen SE MIG. Jag vill att någon ska krama mig hårt och fråga hur jag mår. Inte en sådan där enkel, självklar fråga som man fått höra tusentals gånger, och som förstås ger ett lika självklart svar.

Inte en artighetsfras, enbart uttalad för sakens skull...

 Jag vill, och jag önskar, att någon ska se mig i ögonen och fråga mig hur jag mår, med ren och sann omtanke om mitt välmående.

Och när jag fått ge ett lika utvecklande svar, med samma intensitet, vill jag att personen ska krama om mig, och säga att allt kommer bli bra, allt kommer att lösa sig.

Är det för mycket att fråga efter?

Ibland tror jag att folk väljer att kolla efter det dom vill se.

De blundar för den verkliga sanningen,

Skrapar bara lite lätt på murens yta,bryr sig aldrig om att gräva djupare. Nöjer sig med en lögn, av rädsla att möta den fruktade Sanningen.

Av alla personer jag mött har ingen bemödat sig med att komma innanför denna massiva mur jag byggt upp runt mig själv.

Ibland önskar jag bara att någon skulle ha en vilja stark nog att slita ner den där muren, rasera (radera) hela dess existens. En vilja att lära känna MIG.

Även den djupa, svarta delen jag är så rädd för.

Och jag önskar,

att för denna någon,

ska sanningen,

och hemligheterna som döljer sig där,

inte vara någonting skrämmande.

Jag söker acceptans och förståelse,

Jag vill berätta både den vackra och den fula sidan av berättelsen.

Men jag tvivlar på att jag kommer att få göra det fullt ut. Om jag ens KAN göra det, för mycket förstår jag inte själv.

Och det är delvis mitt eget fel.

Jag lever i förnekelse och fruktan för mitt innersta väsen.

Jag börjar tro att jag aldrig kommer bli kvitt de här känslorna.

Grubblandet, ångesten och paniken varvat med den kolossala glädjen, tillgivenheten och tacksamheten jag känner för mitt liv och personerna i det.

Jag börjar tro att det här är Jag.

Att det helt enkelt är så jag funkar.

Att det är oföränderligt, skrivet i sten, ristat i stjärnorna.

Är det så? Jag vet inte. För kanske -kanske- känner alla såhär?

M