Jag känner mig blyg och ensam

Jag är en 13/14 årig tjej som är frustrerad över många saker i livet, och att det känns som att mitt inte har börjat än. Kanske har det inte det? Men det finns många saker som jag skäms för och när jag pratar med andra så försöker jag dölja det. Ibland känns det som att det är något fel på mig. Jag verkar inte särskilt intressant och inga killar tittar på mig. Jag vet, jag är ung! Men jag blir äldre och ingen verkar märka det.

Försökt prata med mina föräldrar men de skrattar bort det eller så blir det bråk. Det känns som att när jag försöker berätta för någon så reagerar de antingen  med att säga: "sluta tyck synd om dig själv''. Eller: "sluta gräv ner dig själva hela tiden''.

Jag brukar plåga mig själv med att tänka att det finns andra som mår sämre än vad jag gör och att jag inte har någon rätt till att gråta över 'småsaker'. Men jag känner mig ensam. Jag döljer det bakom skämt, för utan dem verkar ingen lägga märke till mig. Att jag är oerhört blyg hjälper inte särkillt mycket, eller att jag läser böcker om personer som inte är det. Varje dag ser jag par eller hör om dem. Jag vill hitta någon som älskar mig. Någon som berättar att jag är speciell och att jag duger som jag är, för detta börjar kännas jobbigt och det finns ingen som kan lyssna på mig när jag försöker säga det.

Mitt utseende.. min familj säger hela tiden att jag är vacker och att killarna kommer inse det när de är äldre. Men de är min familj, de säger vad som krävs för att få mig att må bättre, eller?

Vet inte hur jag ska orka. Personer på nätet räcker inte som sällskap..

Anonym