Du är okej

Bara för att man är hemma en hel dag, ligger i sin säng och tittar på Netflix betyder det inte att man mår dåligt, tvärt om. Man mår skitbra. Lyckan av att sjunka ner i en säng med hela internet framför sig och inga måsten är underbar.

Man måste ladda. Det är jobbigt att behöva förklara varför man inte vill träffa någon alls, man vill inte att någon ska tycka synd om en, för det är inte synd om en. Det är bra så vi är. Det är något jag nyss har förstått: jag fungerar så här, många andra gör det också, och det är inget fel på mig.

Jag har lärt mig att när jag mår dåligt psykiskt är det för att jag behöver tid för mig själv. Att på en fredag, när hela veckan har bestått av att vara bland människor, vara på en plats med 25 pers som bara pratar och pratar är egentligen inte optimalt för en introvert.

Det kan gå, det kan faktiskt gå väldigt bra, men man får inte glömma att "hangover" kommer att infinna sig dagarna efter. Ibland är jag fruktansvärt social, jag överraskar till och med mig själv ibland. Jag pratar med många, skrattar och är självsäker. Andra gånger är jag rädd att någon ska se mig i ögonen och jag ska brista för att jag inte orkar mer. Inte för att något har hänt, det är bara det att jag inte har laddat på länge och jag har inget kvar att ge.

En introvert är sällsynt och det är tydligen svårt för de som inte är introverta att förstå. Jag är okej! Jag är inte sjuk! Jag vill bara att folk ska veta hur jag funkar och inte ifrågasätta, tycka synd om eller anta saker om mig för att jag behöver vara ensam. Jag vet att samhället inte har berättat för oss att det är okej att vara vi.

Vi har fått höra ”Du borde ta mer plats!”, ”Du pratar för lite.”, ”Mår du bra?”. Ibland känns det som att till och med andra introverta personer inte förstår eftersom de själva inte vet om att det är okej. Varje dag har jag frågat mig själv vad det är för fel på mig. Varför känner jag som jag gör? Varför kan jag inte bara få vara normal? Social.

Jag ÄR social, men bara när jag har något att ge. Det är fysiskt omöjligt för mig att fejka mig själv till att vara vad samhället vill att jag ska vara. Det är som att fejka att man är pigg trots att man har varit vaken i flera dygn- det syns igenom och man kommer inte klara det länge. Jag vet att många av oss har fått höra av våra lärare att vi borde ”ta mer plats i klassrummet”, men måste ni tvinga oss att vara något vi inte är?

Jag förstår att ni menar väl, ni tror att vi är blyga och inte vågar säga vad vi tycker, men då vill jag säga till er att vi har mer att säga än de flesta. Vi har sett och förstått så mycket och vi är fulla av värdefull information och tankar, så ge mig ett papper och en penna så ska jag berätta allt för dig.

 Alla introverta kommer inte att känna igen sig i allt jag säger, men jag vet att någon känner som jag. Du! Vi är badass. Vi är krigare som trycker oss fram genom en värld fylld av förväntningar vi inte behöver leva upp till. Du har en inre styrka, du har sett och du har förstått. Det du har att ge är det inget annan som har. Låt världen få höra vad du har att säga, men gör det på ditt sätt. Det är ditt liv och du behöver inte vara vad andra vill att du ska vara. 

18-årig brud