Det svider än idag

Det var ca sju eller åtta år sedan jag gick i grundskolan men det svider än idag, mer eller mindre. Jag pratar om mobbning. Att bli mobbad, att vara mobbad, att ha blivit mobbad. Att ha blivit kränkt, diskriminerad, retad etc.

Jag är fyller 22 år det här året och ibland spelas det upp äckliga scener i mitt huvud om vad jag vart med om, som hänt för 7-8 år sedan.

Jag var alltid den som blev inkallad till rektorn eller kuratorn efter att någonting hade skett. Inte för att få tröst eller hjälp, utan, för att få skit helt enkelt.

30 minuter av ren skitsnack kändes mer som 3 timmar. Varför reagerade jag på det där viset? Varför skrek jag? Varför sprang jag iväg? Varför slogs jag tillbaka? Varför gjorde du, du, du, du....

När jag gick i 1:an (lågstadiet) så var vi en ganska stökig klass. Vi var barn och det var väl ganska normalt att alla gav sig på alla?

Jag var och är ganska lång och blev kallad för "hästen". Kommentarer som "Akta lampan!!". Självklart reagerade jag och agerade tillbaka med någon rapp replik jag hade. Skillnaden var att jag ALLTID var ensam mot alla och fick äta upp det jag sa, inte bara utav lärarna utan utav barnen sen, efter skolan.

Med min vassa tunga, rappa repliker och mitt agerande ledde till att, när jag sedan började 2:a klass, fick jag börja i en så kallad resursklass/särklass som bestod av 5 elever inklusive mig då. Anledning? Ingen vet. Inte ens mina föräldrar vet varför jag fick börja i den klassen.

Men den klassen gjorde inte min skolgång mycket lättare, snarare tvärtom. Jag blev inte bara kallad för "hästen" längre, utan det kom nya smeknamn som, "cp-barnet, särbarn, dampunge, efterbliven" etc!

Jag frågade lärarna konstant, nästan varenda dag. Varför går jag här? När får jag börja i en "vanlig klass"? Jag fick aldrig något svar. Mobbningen fortsatte, lärarna fortsatte tycka allt var mitt fel, mina samtal med kuratorer och rektorn blev allt för många.

För åren som gick blev det mer och mer frustrerande för mig eftersom jag inte visste vad jag skulle göra för att allt skulle förbli "normalt", eftersom jag inte visste varför JAG fick börja i en sådan klass. JAG utav alla elever. Varför skulle jag gå där, vad var det för fel på mig? Varför svarar ingen mig? Varför lyssnar ingen på det jag har att säga?

Konstant mobbning från elever och lärare fortsatte. Jag gick nu i 5:e klass, fortfarande gick jag i denna särklass. Jag hade en klasskamrat som jag ofta brukade umgås med. Hon var min klasskamrat och min ENDA vän. Hon fick helt plötsligt börja gå på lektioner med dom "vanliga klasserna". En gång i veckan blev två. Två blev tre etc etc. Och där satt jag kvar, i samma klassrum med samma i elever i samma klass. Vad gjorde jag för fel? Varför fick hon till slut börja i en "vanlig klass" och inte jag?

Jag försökte, av djupet av mitt hjärta, att svälja allt och bli "perfekt" så att jag också fick hamna där. Jag svalde min stolthet så hårt, att jag LÄT äldre 3 killar nästan slå ihjäl mig i en gympasal. Jag kom försent till lektionen som var efter idrotten, fick utskällning och kvarsittning av läraren men ändå höll jag tyst om det och "svalde min stolthet" bara för att jag visste, att skulle jag öppnat min mun, skulle jag få äta upp det. Som vanligt.

Jag blev allt mer frustrerad eftersom jag försökte göra allt för att hamna i den vanliga klassen. Jag bara gav, gav och gav men fick ingenting tillbaka. Jag frågade, när ska jag också få börja?

Jag kommer ihåg en speciell dag, jag kommer ihåg detta som om det var igår. Jag gick i 5:e klass, jag hade matematik, ensam, med en lärare ute i hallen. Jag hade vart deppig hela dagen, till slut frågade hon mig. Hur är det fatt? Du verkar lite hängig. Då svarade jag, "Jag gör vad som helst, vad som helst, vad som helst för att få vara med 5ab just nu. Jag gör vad ni vill, jag vill bara vara där en enda lektion. Bara få pröva, som "min klasskamrat" fick göra, jag lovar att allt kommer vara bra, jag lovar att sköta mig och aldrig bråka eller tjafsa. Jag är bråkig bara för att jag går i den här klassen, börjar jag i en vanlig klass kommer jag vara världens snällaste elev, jag lovar!"

Jag vet inte om det hjälpte eller inte. Det tog ett tag, det var sista terminen i 6:e klass och jag fick reda på att jag skulle få börja gå en lektion i veckan i en "vanlig klass". Jag fick bara gå på deras lässtund en gång i veckan, lektionen var ca 35 min. Men det var min lyckligaste dag i mitt liv. Jag skötte mig, jag sa inte ett knyst och jag njöt.

Jag kommer ihåg hur jag skuttade tillbaka över skolgården, på väg till min riktiga klass. Träffade på några äldre killar, dom skrek fula ord efter mig men jag brydde mig verkligen inte. Inget kunde förstöra det jag kände då. Ingen förstod, bara jag.

Sakta men säkert blev en lektion till två och etc. Dom sista månaderna var jag där på heltid och jag blev till slut inskriven i den klassen.

Eftersom den skolan bara hade upp till 6:e klass, fick vi sen byta skola. Jag såg så fram emot min nya skola. Nytt system. Inga fler bänkar utan vi skulle få skåp, som i dom amerikanska filmer, som dom äldre. Nya klasskamrater, nya lärare. Börja i en vanlig klass. Allt var perfekt.

Någon dag innan skolavslutning i 6:an fick jag något flipp jag skrek över hela skolgården, under en rast, "JAG KOMMER ALDRIG MER KOMMA TILLBAKA, JAG KOMMER ALDRIG HÄLSA PÅ NÅGON UTAV ER. NI ÄR DÖDA I MINA ÖGON OCH NU ÄNTLIGEN SLIPPER JAG ER ALLA!!"

Det var inte av hat, det var av ren glädje! Jag var så glad över att få slippa den där dåliga, misslyckade skolan.

Än idag har jag hållit mitt löfte. Jag har inte hälsat på fd lärare en enda gång, inte satt min fot i skolan sen jag slutade, inte tittat förbi, inte ens hälsat på dom när jag sett dom på gatan när dom är påväg till samma misslyckade skola.

Jag kommer fortfarande hålla mitt löfte! Och jag bryr mig inte om hur många gånger dom försöker hälsa på mig, jag ignorerar. Jag bryr mig inte när dom ber min mamma "hälsa Henne så mycket!", jag bryr mig inte om dom frågar mina föräldrar "hur mår Hon?". Jag kommer fortsätta ignorera alla som hade med den skolan att göra tills dagen jag dör och efter det.

Skolan ligger precis bakom mitt hus.

PS. Jag och min familj vet ännu inte idag, varför jag hamnade i "resursklassen".

Jag har inte förlåtit och jag har inte glömt