Mensen kom inte

Det var efter jul jag hade haft min sista mens, men det märkte ju inte jag då eftersom jag precis haft den och väntade på nästa. Det var också sluten av höstterminen i nian och jag hade börjat bli väldigt förkyld. Efter nyårsafton började jag få jätteont i min mage. Alltså det var inget vanligt magont utan jag låg nästan och skrek för att det gjorde så ont. Jag hade aldrig varit med om den smärtan innan. Detta kom två kvällar i rad och sedan försvann det.

Jag var ju förkyld ett bra tag, men sedan trodde jag att jag var sjuk för jag började må illa nästan hela tiden. Jag kunde knappt få i mig någon mat, för varje gång jag åt så mådde jag illa. Varje morgon i en vecka innan jag skulle till skolan mådde jag väldigt illa och var flera gånger nära på att kräkas.

När det var som värst så skulle vi åka utomlands i 2 veckor. Väl där gick jag väntade på min mens, men den kom inte… Jag pratade med mamma om detta och vi kom fram till att mensen inte kom bara för att jag var sjuk och inte fått i mig alls mycket mat. Dagen efter kom en flytning som var väldig ljusröd. Hade man tittat snabbt så skulle man inte ha sett att det var lite rött, men det lilla röda gjorde mig lugn. Jag tänkte att då kommer säker mensen nästa månad.

När jag kom hem mådde jag fortfarande väldigt illa och jag skulle tillbaks till skolan på en måndag efter jag hade kommit hem på söndagen. Jag mådde illa på morgonen, men det blev bättre efter första lektionen. Jag berättade då för min vän hur jag hade mått under resan och att jag fortfarande mådde likadant. Hon var den första som sa att jag kanske skulle gå och kolla på ungdomsmottagningen om jag var gravid eller inte bara för att vara säker.

Jag gjorde det efter skolan och hon följde med mig. Testet visade positivt och jag blev inte ledsen över det, jag blev mest ledsen över att berätta det för min mamma. Jag ringde min pojkvän när jag på väg hem. Han blev nog ganska chockad, men jag beslutade mig för att göra en abort och han fanns där för mig hela tiden förutom på sjukhuset.

När jag kom hem skulle jag berätta för mamma. Det var nog det jobbigaste, men också det skönaste att ha gjort. Hon var jättelugn och sa att allt skulle fixa sig vilket det också gjorde. Hon var med mig under hela aborten och det var jätteskönt att ha henne där.

Nu efter jag har gjort detta så känns det bra för det var det bästa för mig, min pojkvän och barnet. Ingen av oss var redo då jag är 16 år och han 15 år och vi både fortfarande har några år kvar att gå i skolan så valet var självklart och jag hade inga skuldkänslor. Det är bara nu efter man kan komma att tänka på det om jag ser gravida kvinnor.

Det här var min berättelse och jag är glad att kunna dela den med fler.

Anonym