Utan henne är jag vilse

Jag träffade en tjej för cirka 3 år sedan, hon var en kompis till sångaren i mitt band. Jag märkte inte speciellt av henne först för min förra flickvän hade gjort slut med mig och jag var i en fas där jag kände att inget bra kunde hända mig igen. Hon var mest med på våra spelningar som kompis till min sångare kan man väl säga.

Men en helt underbar natt i november så började jag märka att hon var intresserad av oss, vi låg i sängen till en vän till oss, jag höll om henne och helt plötsligt var hon vid mitt ansikte. Jag kände att hon ville göra något och det ville jag med. Kompisen till oss hånglade redan med sångaren i bandet (kompisar var också med i bandet). Jag och denna tjej började också hålla på och vi låg säkert där i 6 timmar och bara kände varandras närhet. Även om en sån spontan grej känns just kanske bäst just i stunden så blev vi ihop några dagar senare.

Hon fick mig att tro på kärleken igen, något av det bästa som finns om inte det bästa. Vi hade verkligen det bra ihop, vi bråkade aldrig men vi var som alla lite osams ibland men det är man ju i ett förhållande. Detta höll i nästan 3 år. Efter det kom den dagen jag hade fruktat mest. Hon hade varit i Spanien med kompisar till oss. jag kunde inte och var därför hemma och tänkte på den underbara flickvän jag hade tur att få. Jag mådde inte speciellt bra då jag var van vid att ha henne vid min sida men tänkte att allt skulle lösa sig när hon kom hem och jag skulle få hålla om henne igen...

Jag märkte att något var fel när hon var borta, det gick från "jag saknar dig" till "mhm" på en dag... Jag tänkte "vafan hon är på semester hon har inte tid att svara." Dagen efter hon kom hem träffades vi, lycklig som jag var köpte jag presenter till henne men märkte direkt på henne att något var fel, jag frågade då "vill du inte va tillsammans längre?" Och hon började storgråta.... mitt liv gick ner till botten igen men jag sa till henne att jag är villig att arbeta på detta underbara vi en gång hade.

Det har nu gått 4 dagar sen det hände. Hon ska iväg igen för att träffa sin familj som bor utomlands, jag vet inte vad jag ska känna eller säga.

Efter en sån lång tid tillsammans så känner jag att det är helt fel att låta henne gå, jag känner att om hon får tid så kommer hon kanske på att det är mening att det ska va vi som jag känner. Är jag dum för att tro den tanken?

Vi skulle inte prata förrän hon kom hem men jag kände att jag kan inte låta henne åka såhär.. Jag skrev hur jag kände för henne och att jag vill försöka igen även om det kan ta lång tid innan vi kommer tillbaks till det vi hade!

Jag hoppas verkligen att det blir vi igen för såhär lycklig har jag aldrig varit, hon är min soulmate, min älskling! Jag ser även på henne att hon inte mår bra, inte när vi var tillsammans utan när hon gjorde slut! Vi båda är i en ålder när mycket händer, framtidsval, vad ska man göra med livet. Hon kanske bara är rädd?

Jag kan inte sitta själv för jag mår så dåligt av detta att jag vill knappt leva. Är det fel att kämpa? Borde jag gå vidare? Jag har ingen aning. Utan henne är jag vilse.. Vi har för mycket historia ihop för att låta det gå åt helvetet.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet att det kan funka igen.

Marcus