Jag har makten

Det började med att jag träffade honom på en fest. Han kunde inte sluta kolla på mig och efter mindre än 30 minuter så visste de flesta på festen att han var intresserad i mig och att han ville komma fram och prata med mig, men vågade inte. Jag tyckte att det var jätte gulligt, faktumet att jag gjorde honom så nervös.

I slutet av den kvällen så hade vi pratat, dansat och utbytt snapchat , vilket var den bästa kvällen i hela mitt liv. Jag kunde inte sova den kvällen för att jag tänkte på hur perfekt han var oh hur mycket jag redan hade fallit för honom. Idag vet jag att det var den stunden jag förlorade mitt sinne och blev en helt annan människa.

Efter den dagen så började vi att träffas varje dag, han bodde ihop med 3 andra killar så jag gick alltid till honom eftersom mina föräldrar skulle döda mig ifall de visste om honom. Vi blev tillsammans efter 1 månad och ungefär 2 veckor efter det så hade vi sex, trotts att jag visste att jag inte var redo.

Men jag kände en sorts press av att, om jag inte gjorde det så skulle han tycka att jag var omogen och lämna mig eftersom han var 21 medan jag var 18. Missförstå inte mig, jag anklagar inte honom för att han tvingade inte mig, det som ledde mig till att göra det vara bara mina tankar. "Tänk om...", det är nog den farligaste tanken och som ni förstår så är det det som fick mig att göra det.

Iallafall så fortsatte det så för 1 månad till. Varje gång vi sågs så hade vi sex, för att han trodde ju att jag ville och jag vågade aldrig säga vad jag egentligen kände. Efter den månaden så gjorde vi slut för att han flyttade till en annan stad.

Jag sitter inte och skriver detta nu, 8 månader efter, bara för att jag är ledsen, förkrossad, arg på mig själv, besviken eller tycker synd om mig själv. NEJ, utan för att det var min första pojkvän och jag är glad att jag lärde mig så mycket, som jag inte kan skriva här, från honom.

Jag insåg efteråt att jag inte älskade honom, utan var kär i tanken om att vara kär. Han älskade inte mig, utan han låtsades vara en person som han visste att jag skulle vilja vara med, för att han skulle få ligg.

Men det viktigaste av allt var att jag insåg att jag inte behöver vara rädd, utan jag har makten till att styra hur snabbt eller segt saker och ting ska gå i mitt liv. Ja visst det är läskigt i början, men när man väl har accepterat sig själv och sätter upp sina regler så kommer man i processen släppa in rätt folk, som uppfyller ens krav.

Jag ångrar verkligen inte att jag träffade honom och jag hatar inte honom. Jag älskar mig själv fullt ut och det har fått mig att börja bette mig väldigt oberoende av andras godkännande, utan jag följer mitt hjärta så länge det inte sårar andra.

Med detta så vill jag bara att ni ska förstå vilken makt ni har, som tjej som kan man oftast känna något sorts behov att behaga killen i rädslan om att bli lämnad. Och även om han verkar perfekt, först få det bekräftat genom hans handlingar för annars kan allting bara vara i ditt huvud.

För vi kan ha en tendens att känna oss mindre värdiga ifall våra vänner har killar men inte vi, så vi får killen att verka magiskt genom våra tankar bara så att vi ska stanna med honom och också ha en kille.

 

ND