Är jag prinscharmig eller prinsegoist?

Jag är i ett underbart förhållande. Inte jämför med mina tidigare då det här är mitt första förhållande. Utan jämför med mina vänners och andra beskrivningar av förhållanden som jag hört. Jag och min flickvän är jätte kära och väldigt lyckliga i varandras sällskap.

Jag vill inte prata högt om mig själv i den här texten egentligen, men jag vet att jag är en bra pojkvän. Jag finns alltid där när hon mår dåligt, jag ger henne kärlek och är bara intresserad i henne. Våra vänner avundas vårt förhållanden och jag har hennes föräldrars välsignelse.

Men.

Även jag har brister. Min flickvän har en depression som hon bearbetar. Det cirkulerar självmordstankar och hon har ett milt självskadebeteende. Hon har även låg självkänsla och svårt för att äta visa perioder. Jag försöker verkligen hjälp henna så gott som jag kan.

Jag finns alltid där, jag ligger uppe långa nätter och får henne på andra tankar, jag har aldrig övergett henne när hon behöver mig. Man kan tro att jag är det perfekta stödet, men så är inte fallet. Ibland misslyckas jag katastrofalt med att hjälpa henne.

Jag vet inte vad mitt problem är men ibland pratar jag osmart och får henne att känna sig värre. Jag blir arg innerst inne även om jag vet att hon inte kan hjälpa att hon känner som hon gör. Jag blir så besviken på mig själv för varje gång jag upprepar dessa misstag och andra.

Hon pratar med psykolog och tar medicin. Hon har mig och sin mamma väldigt nära. Min flickvän är så snäll och omtänksam. Men när hon blir trött/ledsen så kan hon få ett argt humör och irritera sig på allt och alla (döm henne inte för det är mycket som hon har gått igenom). Hon får självklart ångest varje gång hon blir arg på mig eller sin mamma.

Jag dömer henne aldrig för jag vet hur det är när ens känslor spelar över. Som mina gör ibland när hon mår dåligt. Ibland jobbar min hjärna på att skuldbelägga henne omedvetet. Jag vill verkligen sluta med det, jag vill inte gör så emot henne. Men ibland är jag så trött och utsliten att jag inte har ork att ge stöd. Vi har ett distansförhållande och det är så mycket svårare att ge stöd över Skype.

Min flickvän behöver:

1. Lugn

2. Att man inte får henne att känna mer skuld

3. Att man lyssnar

4. Att man pratar om något roligt minne eller distraherar hennes tankar

5. Att man håller om henne om det är möjligt

 Allt det här kan jag och allt det här gör jag. Men ibland blir det bara fel. Ibland har jag för bråttom och försöker bara att tvinga fram lycka ur henne. Är jag en dålig pojkvän eller är det bara att jag tar för mycket ansvar? Jag älskar henne mer en allt på jorden och jag skulle aldrig vilja förlora henne.

På sommarloven när vi är tillsammans så mår hon nästintill aldrig dåligt. Snälla ge mig förslag på hur jag kan undvika att den onda manipulerande och hetsande sidan som kommer fram ur mig. Jag vill gifta mig med den här människan.

Kille, 18 år