Smärtan blev till poesi

Ibland känns allt skit, piss, vidrigt, uselt. Livet kan vara svårt. De flesta människor kommer att tycka att det är just sådär olidligt svårt någon gång och de flesta människor kommer att klara sig ändå. Men vem orkar bry sig om vad "de flesta människor" egentligen känner när man tycks stå där helt ensam.

För mig var det väldigt svårt, väldigt länge att lära mig hantera de där tuffa delarna av mitt liv, särskilt när jag kände mig så ensam. Kanske är det så för dig också? Kanske har du fått nog, mår riktigt dåligt eller bara inte alls bra. Kanske har du en konstant "ingentingkänsla" precis som jag hade under en lång tid.

Det finns ingen som har "svaret" på hur du ska må bra, inte din mamma, dina vänner eller ens psykologen på umo. Ibland kanske inte du, inte heller har några svar. Låt det vara så då, för svaren kommer. De kanske tar sin tid men de kommer.

Min berättelse är tyvärr nog inte så ovanlig som den borde vara. Nu när jag vågar prata mer om det här med andra så förstår jag att många har eller har haft liknande upplevelser. Jag växte upp med två psykiskt sjuka föräldrar. Om du själv inte lever med psykiskt sjuka föräldrar så ska jag försöka förklara lite hur det kan kännas.

En metafor är att det känns som om ett sådant där jobbigt grupparbete i skolan där du måste dra det tyngsta lasset och både skriva, organisera och presentera. Men istället för deadlines är det räkningar och mat som måste fixas, tabletter som måste bli tagna och syskon som behöver stöd.

Till skillnad från skolan och grupparbete är det inte en stress du går ifrån, utan kommer hem till. Till skillnad från skolan och grupparbete finns det en konstant känsla av oro som biter sig fast i hela ens kropp. Jag skämdes över allt som mina föräldrar inte klarade av som andras föräldrar gjorde, sedan skämdes jag över att jag skämdes. För man älskar inte sina föräldrar mindre bara för att de är sjuka utan man börjar hata sig själv för att man inte klarar av att ta hand om dem och sig själv samtidigt.

Det finns ingen som kan förklara hur det känns att försöka ta hand om en förälder med psykos, eller trösta en pappa med panikångest när man bara själv är ett barn. Man vänjer sig inte eftersom att tillvaron aldrig slutar vara oförutsägbar. Jag var alltid noga med att ingen skulle se hur dåligt jag egentligen mådde, jag ville inte vara en belastning och jag var svinrädd över att bli "galen" precis som mina föräldrar. Nu vet jag att "galenskap" inte existerar och att man inte ska skämmas ALLS över hur man mår psykiskt. Men då när jag mådde som allra värst och hade mycket jobbiga tankar så var det väldigt svårt att tänka så.

Jag fick fantastisk hjälp på en ungdomsmottagning. Jag vet att jag hade tur som snabbt fick komma till en duktig psykolog som kunde se igenom den där trasigheten som jag så gärna ville gömma. Alla har tyvärr inte den turen. Jag har gått i terapi i mer än ett år nu och är nästan "färdig". Jag tror aldrig riktigt att man blir helt klar, vissa dagar mår jag dåligt igen och då tänker jag att ingenting har förändrats. Att ingenting någonsin kommer att bli bra.

Men styrkan tror jag ligger i att förstå att allt förändras. Ingenting stannar; inte lycka och inte sorg. Jag fick som sagt väldigt bra hjälp hos umo men jag jobbade också väldigt hårt själv. Andra människor kan liksom visa dig dörren men du måste själv gå igenom den. Det är en läxa som inte bara lärde mig att förstå mig själv, men också varför jag inte på egen hand kunde "rädda" mina föräldrar.

Men ja, livet gick vidare. Livet blev mindre grått. Jag kan inte påstå att detta är en solskenshistoria men det gör ingenting för livet är inte som Instagram, det är både bättre och sämre på samma gång. All den där smärtan har jag kunnat använda till en massa bra saker. Att exempelvis skriva poesi, som folk faktiskt läser och gillar har blivit en stor del av min identitet. Jag började måla igen och målar ut allt mörker i konst. Jag har varit med som volontär och ledare under flera event för ungas hälsa. Det känns som om det finns en hel våg av styrka inom oss alla, och jag tror verkligen att vi kommer att göra så att ingen ska behöva vara rädd över att må dåligt och be om hjälp i framtiden.

Anledningen till att jag ville skriva detta var inte egentligen för att jag tror att jag har svaret som någon söker efter. Anledningen att jag skriver detta är för att jag tror att det finns väldigt många svar men när jag mådde som mest dåligt behövde jag inga alls. Jag behövde bara att någon såg mig och sa allt det där jag tänkte men inte vågade säga, så att jag inte behövde känna mig ensam längre.

För även om det inte känns så nu kanske, så kommer livet sluta att kännas skit, piss, vidrigt, uselt efter ett tag. Jag tror det och jag vill gärna att du också ska tro på det! <3

 

Anonym