Min pappa bryr sig bara om sig själv

Mina föräldrar skiljde sig för ca 9 år sedan, då var jag 5 och min lillebror 3. Båda mina föräldrar hittade kärleken och flyttade ihop med någon ny ganska så snabbt, och jag är glad för det. Glad för att de kunde vara lyckliga med nya människor. Glad för att jag gillar både min låtsaspappa och min låtsasmamma och framförallt för att mina föräldrar inte är tillsammans än idag.

Men det finns saker med det här som gör mig ledsen. Jag har bara ett minne av mina föräldrar från tiden dem var tillsammans, då stod dem i varsin ände av trappan och skrek åt varandra... och jag stod i mitten och grät. Jag kommer inte speciellt bra överens med min pappa i dagsläget och vi har inte haft en speciellt bra relation dem senaste åren.

Från början bodde både jag och min lillebror varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa. Men det senaste året har jag bott mindre hos min pappa och mer hos mamma. Men för några månader sen blev det äntligen som jag ville, nu behöver jag bara bo hos min pappa varannan helg. Det negativa med detta var att min lillebror började bo mer hos pappa. Av någon konstig anledning ser han min pappa som en förebild, men jag tror bara inte han förstått hur min pappa är än.

Hursomhelst... jag fick inte som jag ville bara genom att fråga, utan det tog nog över ett års tid med flera förhandlingar, möten på barncentrum, socialtjänsten och en eller två rättegångar, och såklart mycket skrik, tårar och drama. Och 2 år av veckosamtal med kurator innan det. Så det var inte helt enkelt att komma dit jag är idag, den allra svåraste biten var att berätta för min pappa hur jag kände och försöka få honom att förstå, vilket jag tror att han aldrig riktigt kommer att förstå till fullo. Kanske beror det på att jag utelämnar vissa delar när jag pratar med honom men jag vet inte.

Jag tänkte skriva och berätta lite här om det som jag inte kan säga direkt till honom. Min pappa bryr sig egentligen bara om sig själv, men jag tror att han försöker inbilla sig motsatsen. Han säger vad som helst för att skydda sig själv i alla situationer och han ljuger mig rakt upp i ansiktet gång efter gång. Eller förresten, det är inte bara mig han ljuger för, det är alla, hans flickvän, hans föräldrar, min mamma och min lillebror. Det skulle inte förvåna mig om han ljög för sina vänner också.

Han har ett spelproblem, visserligen är han bra på det men ändå, en gång vann han en miljon, kan ni fatta? En hel miljon! Gissa vad han gjorde med dem! Jo, han spelade bort allting. Nu säger han att han slutat, men jag tror det bara är lögner för han har skulder och är hos kronofogden (men det tror han inte att jag vet om).

Men det värsta är nog när han dricker alkohol, speciellt tillsammans med min låtsasmamma, dem börjar alltid bråka då. Så jag och min lillebror brukar sitta inne på något av våra rum tillsammans och lyssna på vad dem säger. Och ibland är det bara jag som vet att dem bråkar. När dem inte är med varandra, då ser jag deras meddelanden som de skickar till varandra på min pappas Ipad när jag kollar på film. Jag fick läsa tex; "du får aldrig mer komma hit" eller " jag packar mina väskor ock drar" eller " lycka till med att klara dig utan mig".

Vid ca 3 tillfällen har det varit så att hon lämnat oss, men hon kommer alltid tillbaka förr eller senare. Det är det jag inte förstår, hur man kan vilja gå tillbaka till en sådan människa som säger att man inte duger osv. Jag tycker lite synd om henne och jag är rädd för att hon ska lämna oss för gått snart för det är inte direkt så att min pappa kommer ändra på sig den närmsta livstiden. Visserligen har dem bra stunder ibland också men jag förstår ändå inte.

Jag har iallafall lovat mig själv att aldrig dricka alkohol, eller iallafall försöka, för jag har sett vad det kan göra med människor som inte kan kontrollera det och jag vill inte bli som dem.

Oj, det kändes verkligen bra att skriva ut allting, som en lättnad.

EJ, 14