Min familj gick sönder

Det gick fort. Ena dagen var allt helt normalt. Pappa och mamma på jobbet, jag och min bror i skolan. Mamma skulle fylla år till helgen och jag hade inte fixat någon present, så jag ringde pappa för att få idéer. Det var nu allt gick utför.

Han svarade och grät och sa att han inte klarade av att tänka på det nu. Kort efter ringde mamma och sa att jag skulle ta första bussen hem. Väl hemma fick jag veta att pappa hade gått in i väggen. Vilket var väntat, men ändå oväntat. Eftersom han hade precis bytt jobb för att undvika det. Så jag tänkte "Det löser sig till våren. Allt kommer bli bra."

 Detta var i början av december. Sen, ganska så precis 4 dagar senare började bråken. Jag hade gått och lagt mig och jag kunde höra hur de skrek åt varandra på nedervåningen. De skrek och skrek, jag kunde inte höra några ord, och dum som man är gick jag ut till trappen där jag kunde höra bättre. Men då hade de slutat.

På morgonen sen var allt normalt. Ingen sa något. Sen på kvällen igen skrek de. Så höll de på fram till mammas födelsedag, då de skrek tills att pappa lämnade huset. Då sa mamma att de bara hade lite svårt med att anpassa sig till förändringarna här hemma.

 Sen blev det lugnt fram till jul och jag överhörde eller tjuvlyssnade på en av pappas konversationer i mobilen. Jag hörde bara hans ord. Men det räckte för att veta att detta inte skulle lösa sig till våren. Enligt pappa har mamma ljugit, vart otrogen och svikit sin familj. Han kallade henne saker jag inte vill upprepa här, men det blev ingen bra julstämning under resten av kvällen.

På annandagen samlades vi alla i familjen, och mamma och pappa berättade att de skulle ta en paus ifrån varandra tills detta löste sig. Sen den dagen har de aldrig pratat direkt med varandra. Mamma flyttade ut nästan direkt och pappa är kvar i huset. De ska skilja sig, men jag och min bror får inte prata om det med våra kompisar. Allt ska ske i tystnaden liksom.

Mitt i allt är pappa fortfarande dålig, mamma anser att allt detta är hans fel. Min bror vill inte bo med pappa alls, och jag vill växelbo för att underlätta med skolan. Men jag "får" inte lämna pappa ensam, för då blir jag skurken i det hela. Flickan som inte vill vara med sin pappa.

Men att bo hos han är det jobbigaste jag vet. Han sitter hela tiden och pratar om hur elak mamma har varit, om hur maktlös han känner sig. Hur synd det är om han, medans jag sitter där utan möjlighet att göra vad jag vill.

 Det är nu 5 veckor sen mamma flyttade in i sin lägenhet. Jag har bara fått vara där tre gånger. Jag saknar min mamma och min bror. Mamma vill att jag ska dit oftare. Men pappa säger bara att jag inte får överge han och att om jag bor med mamma så är jag inte bättre än henne.

Min familj gick sönder framför mig, och nu vet jag att detta inte kommer lösa sig till våren. Men jag hoppas att jag kan träffa mamma mer regelbundet senare. När pappa är mer stabil. Men det är några månader bort...

Tjej, 16 år