Jag vill gå till socialen men vågar inte

Två år sedan försökte jag gå till socialen, jag var redo för det. Jag pratade med skolsköterskan men de fanns inte tillräckligt med "bevis" för att det skulle finnas en garanti att jag skulle komma undan från familjen.

Nu idag står jag fortfarande fast med min familj och jag kvävs.

En vecka innan min födelsedag hade jag börjat på gymnasiet och alla vet att man ska festa då. Men enligt mina föräldrar får jag aldrig gå ut, aldrig dricka, aldrig festa, aldrig vara fel, jag var tvungen att vara den perfekta muslimska ungen.

Men avensjukheten om att alla mina vänner får festa men inte jag gjorde att en kväll jag smög ut och festade. Två dagar senare ville jag göra om det, för de var de roligaste jag var med om. Men två timmar senare ringer mina föräldrar mig och hela mitt liv ändras. Den kvällen blev jag misshandlad och uppkommen att rökt och druckit förut. I 3 timmar kändes det som om jag bara blev torterad och slagen. Den kvällen kl 4 på morgonen kunde jag inte somna för halva mitt ansikte var täkt med blåmärken, blev nästen blind, kroppen kändes bruten, kunde åkt till sjukhuset och blev nästan dödad.

Nu är mitt liv över och jag är livrädd att göra något åt saken, blir körd och hämtad från skolan varje dag på pricken, måste plugga hela tiden, måste städa/hjälpa till varje dag, har ingen mobil, inga träffa vänner och varje dag blir jag hotad att dem kommer skicka hem mig till hemlandet eller döda mig och kasta mig i skogen, min pappa sa även "Jag bryr mig inte ifall jag hamnar i fängelse, inte ifall min dotter gör fel igen"

Jag är arg, jag är rädd, jag är livrädd, för alla mina vänner är här och jag vågar inte gå till socialen och bli gömd i en annan stad där jag känner ingen, men kan jag verkligen vänta tills studenten. Kan jag verkligen bli torterad tills dess, jag vet inte, inte när mina små syskon kan bli drabbad till också att bli gömd eller att killen jag gillar i skolan blir en minne, med alla mina bästa vänner också.

Jag är livrädd att lämna men kan inte vara mer redo att ta steget bort från min familj. Jag hatar dem, men jag är för livrädd att gå till socialen, mer livrädd än att bli dödad av min familj. Kan inte lämna mina vänner bara sådär, kan inte bli ensam. Vågar inte vara ensam.

Jag är livrädd, 16 tjej