Jag stör mig på mammas pojkvän

Mina föräldrar skilde sig när jag var i treårsåldern. På ett vis är jag glad att det skedde så tidigt i mitt liv, jag minns inget annat än små scener min hjärna troligen fantiserat ihop.

Några år senare flyttade mammas pojkvän in hos oss, jag minns inget av det heller för att vara ärlig. Jag kommer ihåg att de hade varit särbos ett tag och att mamma ofta hälsade på honom i Kanada där han bodde.

Det är han jag ska prata om, detta hände för lite drygt fem år sedan, kanske sex? I början tror jag att jag tyckte om honom, innan han flyttade in alltså. Men efter det började jag störa mig på honom, jag minns inte mycket, men i en av mina gamla dagböcker skrev jag hur mycket jag hatade honom och att jag tänkte sätta stopp för det.

De är fortfarande tillsammans än idag, det slår mig nu hur lång tid som gått. Nästan sex år och jag har inte gått en dag utan att hata honom.

Egentligen vet jag inte vart jag ska börja, för det första är han så fjollig, hemsk. Han kan på riktigt inte göra någonting själv. Min mamma ska resa bort under påsklovet, och då jag är hos min pappa måste sambon ta hand om katterna. Men mamma oroar sig över det, hon tycker det är för mycket begärt av honom att tömma kattlådor i tre dagar. Jag förstår inte, tre Dagar? Det är ju barnsligt!

För det andra har jag nu hatat honom så länge att allt han säger till mig blir spänt i mina öron, vi pratar knappt med varandra, kanske max tio ord per dag. Inte mer.

Dessutom är han konflikträdd, han klagar alltid på mig för mamma, men till mig säger han inte ett ljud. Det gör mig så arg. Han säger till henne att jag hatar honom, jag säger att han hatar mig.

Varje gång jag ser honom känner jag ilskan bubbla upp inom mig, ibland klagar han på min attityd. Det gör mig så förbannad att han vara ser mig som en dum och hopplös tonårig. Det är respektlöst.

Jag har aldrig sagt det till mamma, hon mår inte så bra just nu och jag vill inte göra henne mer ledsen. En gång försökte jag, jag var inte på humör och ville gå en runda. Mamma ville följa med, och jag tänkte att jag äntligen kunde prata ut, men precis när vi stod i hallen kom sambon på att han ville med. Fan. Det sket sig. Vad jag egentligen hade behövt var tid för mig själv, inte mer tid med honom.

Nu för tiden gråter jag mycket, den enda jag har berättat allt för är min bästa vän. Hon vet allt hur jag känner och hur jag har det. Hela tiden känner jag hur jag vill prata med folk om det, men vem ska man vända sig till? Ibland vill jag bara ha någon som frågar hur det är med mig. Det låter så själviskt men jag vill gråta ut hos någon. Vem som helst.

Min pappas relation till mig är inte den bästa heller. Jag har alltid haft svårt att prata med honom. Jag är rädd att om jag inte gör något nu så kommer jag spricka... 

En krossad själ