Jag är motsatsen till mina föräldrar

Jag vill bara lätta på hjärtat och dela med mig av min historia och vad som har/är en stor del av mitt liv. En sak som har tyngt ner mig och fått mig må så dåligt. Detta är första gången jag skriver ut det här någonstans.

Min pappa har nog alltid varit min största rädsla. Ända sen jag var liten har jag sett honom slå hans dåvarande och skrikit på dom och på mig och min bror. Vad jag minns från min barndom så har han slagit mig och min bror en gång. Jag blev så rädd att jag kissade på mig.

Varje dag han körde oss till skolan så skrek han och skällde på oss. Han tog mig hårt i låret och jag grät så mycket, men det brydde han sig inte om. När vi väl kom till skolan så gick jag snabbt in på toa och torka bort tårarna och var den glada tjejen alla kände igen. Jag berätta inte för NÅGON hur min pappa behandlade oss eftersom han totalt hjärntvättade mig.

Han sa alltid när han skulle släppa av hos mamma att ifall hon fråga hur vi hade haft det skulle vi säga "håll käften, bry dig inte". Det gjorde vi såklart. Det enda min mamma ville att vi skulle säga var att vi inte hade det bra hos pappa så hon kunde göra så att vi inte behövde bo där. Men vi löd pappa till varje ord han sa, även fast jag varje natt grät mig till sömns av rädsla när jag var hos honom.

Jag minns att jag alltid tänkte och föreställde mig vilka hemska saker han skulle göra härnäst. Hur mycket han skulle skrika på mig när vi skulle åka bil. Kan inte räkna hur många gånger han har skällt på oss och jag har förträngt så otroligt, otroligt mycket.

Men jag minns den enda gången han bad om ursäkt. Det var när han anklagade mig för att ha sagt till hans dåvarande att hans ex hade fått missfall. Han blev så arg och kasta ner mig, min bror och hans dåvarande i sängen och skrek så han blev helt illröd i ansiktet. Jag såg hur det svartnade för hans ögon och hur han skakade av ilska.

Jag minns att jag var så rädd. Jag bara grät och ville hem till mamma. Sen sa han att han inte orkar mer, att han ska ta livet av sig. Han tar ett gevär och går ut i den kalla vinternatten då det var snö upp till knäna. Även fast jag var så rädd för han så blev jag orolig, kunde knappt sova för jag var så rädd att han inte skulle komma hem. Men han kom hem och bad om ursäkt, nu i efterhand vet jag inte om det var för han hotade att ta livet av sig eller för han skrek och puttade på oss.

En söndag hade jag shoppat med min bästavän och nästa dag skulle jag till min pappa. Jag hade en väldigt konstig magkänsla. Jag ringde pappa för att se när han skulle hämta, trots att jag inte brukade göra det. Han svarar inte. Jag ringer flera gånger utan svar. Sen ringer jag min pappas dåvarande och hon berättar att pappa sitter häktad för misshandel på henne.

Jag blir till min förvåning idag så ledsen att jag knappt kan andas. Jag slänger mig på golvet och gråter. Alla i min familj undrar vad som händer, men jag svarar inte. Grät jag för att jag var lättad eller var jag ledsen på riktigt? Det skulle komma två gånger till pappa åkte in för samma anledning.

Hon var den första som vågade anmäla han, min mamma vågade inte, inte hans ex, inte jag, ingen. Varför? Jo alla var/är rädda för honom. Jag fick reda på i efterhand att det inte var hon som anmälde de utan andra hon hade berättat de för.

När jag var äldre tog jag inte längre mot hans skit. Det resulterade i att han sa att jag inte var hans dotter längre. Skönt. Men det varade inte så länge, för jag är den enda människan han har. Jag har ställt upp för han så ofattbart mycket och jag har tyckt synd om han flera gånger, varför??? Jag vet inte. Jag var ju alltid så rädd för att han skulle skrika eller slå mig och var alltid så försiktigt med vad jag sa och hade så dåligt självförtroende tack vare han.

Idag kom rädslan tillbaka. Jag röker, och i fredags tog jag och mina kompisar en fin bild där jag har en cigg i handen, jag ville lägga upp den på FB. Har varit försiktig med de innan för vill inte ha en reaktion från honom, men det fick jag 5 min efter på sms.

Jag förklarade för han hur det ligger till, men istället hånar han mig. Han är arg och hotar att han ska knäcka mina cigg om jag röker och att jag är så tuff. Jag svarade med samma attityd. Men sen blev jag så rädd. Jag fick ett scenario hur han kommer skrika och slå mig när vi ses. Jag började gråta så mycket och mindes helt plötsligt mina känslor från när jag var yngre, vilket fick mig att må ännu sämre och jag vet inte vad jag ska göra för är jätterädd.

Det finns såååååååå mycket mer att berätta, men vet inte hur jag ska få in allt på ett smooth sätt. Mamma och pappa pratar inte, för min mamma är rädd för han. Men jag bjöd han till min student och då är jag rädd att han ska få flipp ifall han ser mig röka och förstöra min student på de sättet eller något annat sätt.

Han är inte lika aggressiv som han var innan mot mig, men tror det är för jag inte träffar han ofta. Jag tror inte fängelset har ändrat han ett dugg.

Sen tar han mig så himla mycket för givet bara för han vet att jag är så snäll. Tex på hans födelsedag så bjöd jag och min lillebror på restaurang och plus en present som blev 600 var (ingen av oss har jobb). När jag fyllde år så skrev han till mig 1 vecka efter min födelsedag och sa att min present var på kontot. Den presenten måste varit klurig att komma på och han måste ha gett den mycket omtanke med tanke på hur opersonligt och sent den kom.

Jag har alltid sagt att antingen blir man som sina hemska föräldrar eller så blir man raka motsatsen. Jag är tack och lov raka motsatsen, med lite aggressionsproblem, men de går inte ut över andra människor.