Jag är min egen familj

Jag har en mamma och en pappa men dom har sen länge (om dom ens någonsin kunnat) förlorat privilegiet att få kalla sig mina familjemedlemmar.

Mina vänner är viktiga för mig, så om jag ska säga några som faktiskt hör till min familj så är det dom. Sen min moster och hennes man, för det är dom jag bor hos, och jag är så glad för att dom tar hand om mig, att dom ställer upp. Det är väl det familjemedlemmar ska göra? Så då måste jag räkna med dom.

Min kontaktfamilj som jag också bor hos är så mycket bättre än mina riktiga föräldrar, jag älskar dom, för dom ställer också upp. Alltid.

Och mina djur. Dom är viktigast, dom är min verkligt riktiga familj.

Sen är det väl mest jag som är min familj. Jag är så jävla stark själv, jag har överlevt så mycket, jag har flyttat runt så mycket, jag har kämpat så mycket och jag kämpar fortfarande, vilket jag älskar mig själv för! Jag kämpar, jag försöker, jag lever. Så jävla bra.

Och jag är även så himla glad över att fastän jag så länge bara har sett mig själv och mina djur som min enda familj, så vågar jag släppa in andra människor i mitt liv som kan stötta mig, det är starkt och det gör att jag vågar hoppas på att verkligen ha en egen familj någon dag. 

Anonym