Jag älskar dig! Jag hatar dig!

Hatar jag dig, älskar jag dig, saknar jag dig? Allt är en känslobomb...

Jag vet inte om jag någonsin bott med dig, men i så fall var det bara någon gång under mitt första år.

Jag har alltid pratar gott om dig... Eller nästan. Jag älskade dig så himla mycket. Så mycket att jag ljög för att få träffa dig... Ett stort misstag!

En dag så får jag veta att nästan allt jag visste om dig var en lögn. Det handlade inte om era känslor, utan att dina droger och din jävla alkohol var för mycket. Du vet att dem sa till att sluta, men du gjorde inte det. Det är därför du försvann ur mitt liv.

Ditt val gjorde att jag inte fick träffa dig på 6 år. 6 ÅR!!! Du blev bedd igen, utan att jag visste något, att sluta med allt. Men du fortsatte. Jag fick inte träffa dig och jag visste inte varför. Så jag gjorde det ändå. Jag träffade dig under nästan två år... Sen fick jag veta vem du var!

Jag har inte svarat på dina meddelanden och jag har blockat dig överallt. Jag vet att du ber om att få ha mig i ditt liv igen och att du älskar mig, men du valde bort mig. Jag vet inte om jag ska hata dig för det, för att du svek mig och alla andra i familjen, eller som jag ska sakna dig. Ska jag älska dig för att du hjälpte till att skapa mig, eller ska jag hata dig för all smärta?

Jag har gråtit för att jag inte fick träffa dig när jag var liten... Jag har gråtit av glädje när jag fick träffa dig igen... Jag har gråtit när jag fått veta att du valde bort mig mot allt ditt jävla skit! Jag har gråtit när jag fått veta att den jag trodde du var inte fanns, det var en lögn. Jag har gråtit när jag fått veta att jag aldrig kommer få träffa dig igen! Jag har gråtit när jag inte fått svara dina meddelanden, och därför blivit tvungen att blocka dig. Jag har gråtit sen jag skrev den första bokstaven i denna texten.

Vad känner jag för dig? Jag minns ditt leende, dina ord, hur du pussa mig på kinden och ska att jag en dag skulle bli lika stor som dig... Jag minns hur jag ville träffa dig, och en dag fick veta att jag inte fick längre! Jag minns att jag väntade i 6 år på att träffa dig.

Ända minnet var din tatuering, som jag målade hela tiden. Jag minns hur sur jag blev när någon målade likadant, för dem visste inte vad det betydde för mig! Jag minns när jag sist träffa dig...

Jag lovade att komma tillbaks om en vecka, nu har det gått mer än ett år. Det är oftast när jag tänker på dig som jag fäller tårar. Om du skulle vetat kampen jag klarat utan dig. Jag har fajtat livet i flera år. Du har gett upp ditt liv och gjort ditt skit! Även om du en dag säger att du är ren, så vet jag inte om jag vill träffa dig igen. Skulle inte klara av att träffa dig igen, för jag skulle mist dig och det vet jag.

Jag vill inte se bilder på mig själv eller kolla i spegeln, för jag ser dragen av ditt ansikte i mitt.... Kan det inte bara vara kvitt? Försvinn ur mitt huvud, försvinn ur mitt liv, sluta försöka få tillbaks mig! Jag har kämpat, jag kommer aldrig någonsin vara på topp, men min styrka räcker långt!

Jag älskar dig! Jag hatar dig! Jag saknar efter dig!

 

Anonym